Ecochicas

Jag är funtad som så att jag tror allt händer ”for a reason” – det finns en mening med allt även om det är oerhört svårt och jobbigt att lita på det när det händer. Och man måste fråga sig själv – vad kan jag lära mig av det här?

Jag hoppas att en dag komma så långt så jag genuint kan säga: Tack för att ni  svek och sårade mig så djupt så jag blev tvungen att titta närmare på mina övergivnings och tillits-sår, jag behövde tydligen titta på detta åter igen.

 De ni!

Vissa grejer behöver man tydligen veva i terapi femtioelva varv…så känns det just nu. 

Tröttsamt men det är liksom enda vägen, tror jag iallafall, för att bli hel igen. Och såklart ta hand om sig själv med allt vad det innebär med sömn, vänskap och tröst –  och se till så man blir sitt bästa jag på insidan! Har sprungit så mycket senaste tiden så ikväll drog jag 8 km utan att blinka.  Vänskap är jag rik på. Men tröst – där har jag lite att jobba på. Jag har inte förmågan tyvärr att ta emot det från vem som helst (där har vi tillits problemen igen) och psykologen är mycket orolig för just den här biten. Åtminstående har jag självinsikt i frågan och det är väl en början antar jag?!

Häromdagen så drog Rufus en planka över vaden på mig – rakt på mitt gigantiska skoskav. Det gjorde så jäääädra ont kan jag säga och jag började gråta av smärtan. Min kompis Malin hämtade plåster och avslutade allt inför storögda barn ”Och så behöver även mammor en kram som tröst” och just där i kramen så kände jag att ” Oh shit, nu bryter jag ihop på riktigt” och då blir jag såklart livrädd och skärper mig…. Fast jag vet att jag skulle behöva just det. Saknar min bästa tröstkompis Tatini, är du där Tatte?! 

Just nu känns det fanimej omöjligt om jag ska vara ärlig, det här med att tacka för att någon har gjort en illa  – men jag har varit med förr och vet att det kan gå. Det SKA gå! 

Men en sak har redan lärt mig. Jag är inte superbra på att vara själv – har aldrig gillat det, men jag vet numera till 100% att det är värt att ha lite tålamod vad gäller att hitta rätt partner. 

Jag måste först och främst bevisa för mig själv att jag fixar att ratta barnen helt själv och bli stark och i bekväm i den rollen – annars  så tror jag att jag skulle kunna göra ett förhastat eller felval typ ”han verkar ju vara så händig eller bra med barnen”  och så blir jag kär i DET i stället för personen. Det är lätt blanda ihop saker och ting och jag vill inte göra det. Är övertygad om att det biter en i svansen förr eller senare.

Så just nu har jag fullt fokus på det.

En annan sak som jag tror är viktig är att se sin egna skuld i saker och ting. Hur ska man annars utvecklas? 

Försöker att ha en ärlig dialog med mig själv där och hittar både det ena och det andra ska erkännas. Smärtsamt såklart – men jag inser också några av orsakerna till att det blivit så.  Så fort jag försökt så har det trycks ner upplever jag , det heter ”patronising” på engelska, vad heter det på svenska?

Relationer, relationer va? Att det ska vara så svårt?! 

Varför är det så komplext egentligen -vad tror du?