Ecochicas

Gina har varit hemma i Ungern och begravt sin farfar som har haft rollen som pappa i hennes liv, så det var självklart att hon åkte hem i lugn och ro.

Två låååånga veckor har hon varit borta.

I går grät hon när hon fick återse flickorna igen och tjejer kramade och kramade henne tillbaka…
Och då blev även jag, kanske inte helt oväntat, lite gråtig kände jag!
Så himla fint att de tycker så mycket om varandra.

Och tro mig – SOM vi har saknat henne!
Jag bröt faktiskt i hop en stund i lördags för allt var så apjobbigt med Rufus.

Ibland så rinner det liksom bara över…jag har ganska bra tålamod men när det brister så ja’ då blir jag kanske Sveriges sämsta mamma EVER… Och får senare Sveriges i särklass sämsta samvete på köpet…

Usch, jag vrålar, kränker, gråter och beter mig som en idiot … Och så blir jag bitter på kuppen och tycker att livet är så orättvist att just vår familj och vår son har fått den här AdHd skiten …. Men Göta Petter vad det här ställer till det för oss ibland!

Det är liksom inte helt lätt att ”acceptera” att han t.ex aldrig kommer att göra grejer som han tycker är tråkigt och att varje sånt här moment är och kommer att vara många år framöver en fullständig kamp… Borsta tänderna, plocka upp efter sig, säga tack för maten, sätta på sig mössa, stå på led, sätta på sig säkerhetsbälte… Detta i kombination med att han spottar, slåss, har sönder grejer, svär, säger att han hatar mig, retas, tjatar och är allmänt skitjobbig….Alltså jag blir TOKIG ibland!
Och då förväntas jag alltså sitta och bara ”acceptera” att ja, så här är det och kommer att vara fucking forever.

Det är stundtals övermäktigt att ta in.

Och så tycker jag synd om mig själv, vältar mig i självömkan och tycker ingen i hela världen fattar hur pisstufft det stundtals är att ha ett barn med en funktionsnedsättning…

Men så kickar medicinen in och jag kommer på efter ett par tårar i ren trötthet och maktlöshet att Rufus har ju faktiskt inte heller bett om att få ADHD – och allra värst är det nog för honom.

Sen går allt bra hela dagen och livet rullar på som vanligt tills medicinen går ut på kvällen och samma visa som på morgonen upprepar sig…. Och till slut somnar han – och om jag inte somnat ihop med honom så ligger jag där och tittar på honom som sover så sött så sött… Lilla älsklingen. Som han kämpar. Som vi kämpar!

Så mina vänner. Gina var väldans, väldans välkommen hem igår!

Jag måste typ adoptera henne tror jag. Hon får aldrig sluta….
Hon är nämligen skillnaden mellan att gå crazy på riktigt till att faktiskt hålla i hop det ganska bra.
Det – och att vi har så fint stöd i skolan.

För mig är det över mitt förstånd att man som förälder kan missa det här att sitt barn har Adhd – vissa får ju sin diagnos när det är i tonåren och andra långt senare än det.

Hur är det möjligt?!

Jag ser t.ex att det är en annan pojke i klassen om garanterat har en extra myra i brallan så att säga.

Nu är jag givetvis ingen läkare och utger mig inte att vara någon – men det går liksom inte att ta miste på.

Med Rufus medicinering så går det ju riktigt bra för honom i skolan – men den här lilla pojken vars föräldrar inte vill se det här, försöker tillrättavisa honom utan resultat och det snackas redan mellan föräldrarna om ” xxx – en stökig liten kille”. Men föräldrarna hävdar bara att ”äh, så här är killar!”…

Visst är det sorgligt?

Och vad gör jag då?

Jag försöker att göra det jag kan. Vara så öppen jag kan med det här. För Rufus skull och vår skull – så vi får den förståelse vi så väl behöver.

Så det inte snackas en massa onödigt skit som är felaktigt. För att sprida kunskap, sudda ut förutfattade meningar – våga prata om det. Fråga.

Sätta ord på det här svåra.

Och nu har du läst ända hit. Tack.

Nu har du också lärt dig lite mer om ämnet tänker jag.