Har fått världens bästa fröknar på dagis till Franka och Alba och detsamma för Rufus i skolan.
Är SÅ glad och tacksam över detta!
Har du också en bra ”fröken”? Jamen jag veeeet att det heter ”pedagog” men tycker ”fröken” är gulligt och positivt!
Hur som helst, har du bra personal? Säg det till dom – nu. Idag. De får fanimej ingen cred i plånboken för sitt jobb ska gudarna veta – så vi föräldrar måste boosta dessa vardagshjältar!
Lova att du gör det idag, ok? Bra.
Förra veckan så ringde Rufus speciallärare hem till oss – hon ville bara meddela att de satt upp ett möte med Rufus läkare på Prima Barn där han går – och lyssna på det här: rektorn, sjuksyster, speciallärare och resursen åker samtliga från Lidingö till Södermalm för att ta ett möte om min son, där givetvis vi också kommer att vara!
Jag är mållös. Det känns fantastiskt att bli så tagen på allvar och att få den uppbackning för Rufus.
Ljungbackens skola på Lidingö – wow säger jag bara!
Inser också att detta förmodligen är få förunnat. Jag råkar bo i en kommun som råkar, just i år, att satsa pengar just på dessa barn.
Jag är dessutom en driven mamma som både kan tala för mig och som har ork och kraft att sätta ner foten och kräva hjälp. Jag vet var jag ska hitta hjälpen, och vet jag inte så ser jag till att ta reda på det.
Och har turen och hittat extremt engagerad personal som tar mig och Rufus behov på allvar.
Tacksamhet är det som främst kommer till mig. Och ilska att det finns sådana orättvisor.
Råd? Ge inte upp. Du MÅSTE orka fightas för att ge ditt barn stöd. Ge dig inte – fortsätt tjata enda in i kaklet. Gå till lokalpress – gör whatever!
När min pappa var som mest sjuk (goola Urban Wågert och ni kan läsa mer om ni vill) och mamma var som mest förtvivlad över att pappa inte fick någon hjälp så parkerade hon sig bokstavligen vid kommunens entré och vägrade få hem om hon inte fick prata med något. Tror hon satt en hel dag innan hon fick hjälp.
Herregud, att få hjälp i skolan handlar ju om ens barns framtid.
Och jag hejar på dig ska du veta!
Hej! Så skönt att ni har bra fröknar till barnen, otroligt viktigt!
Som kommentaren ovan så googlade jag din fars namn, och sitter nu med en stor klump i halsen och tårarna på väg ut. Så fruktansvärt ovärdigt. Att leva med alzheimersjuk närstående är fruktansvärt i sig, att sen behöva få vara med om det ni och han fick. Går inte att beskriva. Min mamma fick oxå diagnosen tidigt, 52 år var hon. 10 år levde hon med diagnosen men vi hade tur ändå, efter några år med mycket kämpande fick vi personliga assistenter beviljade och mamma fick, efter omständigheterna, leva ett värdigt liv de sista åren. Detta berörde mig djupt.
Underbar läsning!! Precis som det ska vara tycker jag!
Men sedan blev jag nyfiken och googlade din (är ju helt okänd för mig men verkar vara en mycket fin man) pappa! Men vad i H-vete!?!?!? Finns inte ord…mycket längesedan jag blivit så illa berörd av något jag läst. Stackars er alla, verkligen inte så det ska sluta! Jag ser framför mig att han nu sitter där uppe på molnkanten och blickar ner på er all med ett stort leende! Stor kram