Ecochicas

I förrgår morse såg jag mer levande ut än död faktiskt när jag vaknade.

Faktum är att det kom ett spontant litet gällt ljud över mina läppar när jag passerade spegeln och råkade se mig själv….

Hade nämligen befunnit mig i Gaza och varit soldat och försvarat mina barn – i drömmen alltså. Hård bud kan jag säga. Måste ha legat i som en dåre, viftat och vevat allt jag kunde – var vetkligen overkligt slut i kroppen!

Och när jag inte drömde så strulade tjejerna – sovfunktionen var helt ur slag kan man säga.

Morgonen fortsatte inte heller något vidare. Sen som 17 var jag till nya naprapaten men bestämde mig iallafall för att göra comeback på cykeln in till stan ( obs! 1.2 mil) och insåg först efter jag satt mig på cykeln att det knappt var någon luft i däcken. Blev därför tvungen att stanna en stackars villaägare på vägen som precis var på väg att hoppa in i bilen – men då dök Wågert alltså upp som gubben i lådan och frågade efter en cykelpump.

Det visade sig vara en vänligt sinnad person.
Check på välpumpade däck 10 minuter senare. Och check på ännu mer försenat läge…

Då var det ju bara att tok-köra! Men oj, jag hade visst glömt bort hur sjukt, och jag menar SJUKT, otränad jag var…

Jag svettades, frustade, dreglade, stånkade som en vettvilling . (Obs! 1.2 mil)….

Stundtals hade jag så mycket saliv i munnen så jag helt sonika blev tvungen att spotta rakt ut. Att hinna stanna och sköta det lite snyggt sådär fanns liksom inte på kartan.

Har du testat att spotta i motvind?!
Gör inte det.
Låt oss bara klargöra att saliven inte alls hamnar där man tänkt sig.

Så med tungan hängade som en slips ungefär så steppade jag in 15 minuter för sent till mitt premiär besök hos den nya naprapaten.

Var så andfådd så jag knappt kunde få fram mitt namn.

Väl i besöksrummet så bad hon mig ställa mig framför spegeln. Vi skulle tydligen utföra något som heter ”screening”.
Det betyder att man ska titta noga på kroppen.

Det jag då såg var en fullständigt högröd kvinna som plötsligt verkat lagt beslag på en hel djurpark – gäddhäng, pandaögon, taxöron (ingen dvärjtax i allafall)…

Dessutom hade jag träningsbyxorna ut och in noterade jag – och min turkosa tröja såg ut som den har fått någon form av allergisk reaktion med icke symmetriska spottstänk överallt.

Det här var så pinsamt mina vänner så jag har varit tvungen och hämta andan lite, av olika anledningar, innan jag berättade detta.

Men vad 17, ” – Man ska vara bjussig och våga vara personlig” om man ska blogga har jag förstått.

Varsegoda!