Som jag har längtat! Typ ett halvt liv känns det som.
Alltså att mina egna barn ska börja spela fotboll – och idag var det dags.
Jag var i särklass mest laddad!
Rufus var nog lite nervös tror jag och spenderade halv lektionen med att springa runt i cirklar tyckte jag…
Ett tag så verkade han inte riktigt uppfatta reglerna och verkade nästan lite rädd och stod utanför spelet.
Men så plötsligt så var det någon som passade Rufus som stod helt ensam – och då tog han i för kung och fosterland och sköt bollen…. I mål!!!
Liams mamma fällde en liten tår och jag stod mest och hoppade! Jag vet – hur fånigt som helst. Men det var så fantastiskt att se hans ansiktsuttryck och det var liksom förlösande – det var som om just där och då bestämde han sig för att fotboll faktiskt är kul och är något för honom!
Fina lilla gosboll!
