Jamen, varför är det ALLTID så sjukt dåligt stämning när man ska packa en bil och fara i väg på semester?
Eller gäller det bara hos oss kanske?!
Jag kom hem kl 23 efter resan till Göteborg och gjorde så gott jag kunde dagen efter med att packa inför en vecka i fjällen med tre barn kring benen- men det är ju såklart inte ett helt ultimata upplägg.
Mamma var såklart prick på tid för avfärd – hon suckade åt kaoset, tittade på sin klocka och suckade lite till… Jag som hade varit uppe sedan 05.30 (”Ja, så är det att ha småbarn!”) önskade hett där och då att empati hade varit en företeelse som alla i vår familj rent generellt hade ägna oss åt lite mer frekvent åt….men, men i väg kom vi till slut!
Jag hade jordens huvudverk och var skitsur och direkt bitter (faktiskt!) på mannen som bestämt sig för att stanna hemma och jobba ett par dagar och därför glatt vinkade i väg oss 40 minuter försenade varpå jag ”åkte på” att ratta detta enorma ”ekipage” till nordligare breddgrader.
Man måste faktiskt skratta åt saker och ting inbland ….
Föreställ er följande: Rufus med sin imponerande svada och aktivitet (hur är det förhuvudtaget möjligt att röra på sig så mycket när man är fastspänd?!) satt längst bak och frågade redan i slutet av Klövervägen (75 m från vår garageuppfart) ”-Hur långt är det kvar?”
Sigge (hunden) som är bilsjuk, började flåsa ungefär lika högt som
Rufus började sjunga/gapa låten ”Bröder” någonstans efter Lidingöbron ….
Stackars Gina som inte talar vårt språk gjorde sitt bästa för att ducka mellan mina utbrott på antingen mamma, Sigge eller Rufus- som för övrigt haglade rätt tätt hela vägen kan jag säga…utbrotten alltså!
Min mamma satt längst fram med en gammal hederlig karta i högsta hugg ”eftersom GPS bara är tekniskt otyg som människan egentligen inte behöver och dessutom inte levererar varken överblick eller går att lita på”. Jahapp.
När hon inte tittade på sin klocka eller på kartan så tuggar hon på perfekt uppskuren frukt i små plastlådor och så fort det blir stökigt i bilen…. Ja, då plockar hon helt sonika upp ett par gula, nyinköpta hörselkopor (!) som hon drar på sig samtidigt som hon berättar att ”det här med fjällsemester med barn är någon som hon redan har gjort i sitt liv och nu ”börjar hon faktiskt närma sig 70” (vilket hon sagt sen hon var 60) och behöver lugn”…
Också tvillingarna då. De satt så snällt och sa som vanligt inte så mycket. De smular mest med ett och annat kex och jag vet redan där att mannen kommer att säga ”men HERREGUD Charlotta, tror du att bilen är en jädra soptipp eller?!” nästa gång vi ses.
Vi orkade bara att åka halvägs upp till Ramundberget (surprised anyone?!) och stannade på Lassekrog.
Där mötte vi upp med Karlstrands och aldrig har väl ett bag in box vin i ett tandborstglas från Lotta och Hans rum smakat så bra…
Så var det ”semester” då i en vecka….
Amen.
