Sist av alla klev jag, mamma och svärmis in på Prima Barns kurs i morse, mannen var, as always, försenad och fick göra en sådan där ”hoppas att ingen ser mig – fast det är just det alla gör-entré” 10 minuter efter oss.
Kursen riktade sig till föräldrar som just fått en adhd diagnos på sitt barn och vi var väl ett 10-tal föräldrar.
Kusen var jättebra och jag är så glad att jag tjatade in både farmor och mormor på kursen, de vill ju också lära sig mer och det är så bra för Levente och mig att även få med oss dem på det här eftersom de båda står honom nära.
Man fick en massa tips och råd och jag känner mig rätt lugn trots allt.
Det som berörde mig mest var att se tre mammor som var helt knäckta och bröt ihop så fort de skulle öppna munnen. De satt alla med äldre barn 16, 17 år och hade fått diagnos först nu och så mycket har redan hunnit hända på vägen – varken barnet eller föräldrarna har fått någon hjälp, förklaring eller förståelse tidigare och förmodligen så släppte precis allt när de väl satt där i rummet och de fick känna att de inte var ensamma längre.
Jag är oerhört tacksam för att vi tagit tag i det här så pass tidigt och kan få hjälp NU- och inte sedan när skolgången eventuellt redan är pajad eller att någon av oss eller Rufus är nervvrak.
Både jag och mamma insåg nog på kusen att jag säkert också har en släng av den här diagnosen även om jag inte hade några problem i skolan och det var många av det där förtvivlade mammorna som jag bara ville krama och säga ” Vet du, jag hade också sjukt stökigt i mitt rum och städade aldrig när jag var mindre – lägg ner och tjata på det, det har gått bra för mig ändå!
Men nu är jag ”On a mission” gott folk – det finns så mycket förutfattade meningar och okunskap angående dessa barn och jag är fast besluten att bidra så gott jag kan för att bidra till att ändra på detta!
