Vi har haft två sittningar till angående Rufus Adhd utredning sedan jag skrev om det här sist.
Rufus gjorde sin första test under nästan 1 1/2 timme. De var två psykologer i rummet – en som observerar och en som utför själva testet.
Han fick titta på bilder och resonera runt olika saker, ordförståelse, bygga klossar på tid och mycket mer.
Jag tyckte han skötte sig galant! Och visst var det tufft att koncentrera sig så länge… Han somnade som en sten i bilen efter lunchen och hamburgaren vi gemensamt intog på Resturang Broken efteråt!
Coola killar på det där haket som vet hur en burgare ska tillagas, så Ruffis tuffis passade perfekt in!
Idag var det dags för mig att ”grillas”. Mannen hade missat tiden…. Förvånad anyone?!
Hon är himla bra tycker jag den här tjejen som håller i utredningen!
Påläst (har skrivit böcker i ämnet), empatisk och jag upplever att hon verkligen vill göra ett gediget jobb.
Vi ska lägga till ett par till grejer i den här utredningen har vi kommit fram till – en psykolog ska leka ett par timmar ensam med Rufus och en annan ska åka ut till förskolan en dag och observera Rufus under en dag (vilket han såklart inte ska känna till)
Jag tror att det är det s.k ”sociala samspelet” som ska spanas in närmare.
Efter den 2 timmar långa intervjuen där vi gick igenom ALLT från graviditet tills nu så kunde jag inte låta bli att fråga: ”-Du, jag vet ju att vi inte är klara än och att det är en hel del kvar – men vad tror du, tror du att det är något?”
Hon var mycket noga med att påpeka att vi inte var färdiga än. Men så plötsligt så sa hon: ”Men eftersom du frågar så kan jag säga att vi vet inte ens om han uppfyller våra kriterier för ett diagnos, men OM vi landar i något så tror jag inte på ADHD utan mer på Aspberger i sådan fall”.
Hjääääälp! Jag gick ju panik på direkten!!
1000 frågor som rullade runt i huvudet. Är man inte en social knasboll på? Kan man leva ett normalt liv? Är inte typ varannan människa på anstalt detta?
Rädsla och okunskap från min sida såklart.
Hon bekräftade min rädsla (hon är ju psykolog och smart!) men sa också att jag skulle hålla huvudet kallt tills allt är klart – vi vet ju inte än.
Så det försöker jag göra. Vara islugn.
Samtidigt som jag typ slukar allt jag kommer över om Aspberger…
Utredningen är jobbig i perioder och man slås ofta av känslan :”vad är detta nu”, under resans gång?
Inget förändrar ju Rufus oavsett om han nu skulle ha Asp. jag ser min sons diagnoser som tillgångar också. Kram
Jag sitter barnvakt åt en liten pojke på sex år som har fått en diagnos inom autism/asperger spektrat (vet inte varför de kallar det så) men han är världens finaste lilla kille! Är väldigt utåtriktad och pratar mycket och man kan verkligen se hur mycket han älskar sin syster genom att se till så hon har det bra. Visst han har svårt med finmotoriken och lite andra saker som förhoppningsvis kommer växa bort. Men jag har faktiskt aldrig stött på en kille som alltid har ett stort leende på läpparna. Har även i min omgivning stött på personer med någon typ av ”diagnos” (hatar det ordet, precis som om det är en sjukdom man måste bli frisk från) och vissa har faktiskt klarat sig bättre och lyckats med saker tack vare just deras problematik. Så det är inte nödvändigtvis något negativt 🙂
Vad glad jag blir över att höra att Rufus får en bra och, som det låter, genomarbetad utred ing. Jag vill också lugna din oro över att Asperger är en ”läskig” diagnos! Min son är 15 år nu och har Asperger och add (som adhd men utan det hyperaktiva). Han är en välfungerande, artig, trevlig och jättemysig kille som det går bra för i skolan! Inte speciellt utåtriktad och social men istället väldigt hemmakär och mån om sina närmaste. Han fick sin Aspergerdiagnos redan som 7-åring och det har varit jättepositivt. På så sätt har vi kunnat anpassa vardagen, kraven,skolsituationen etc på bästa sätt för honom. Hoppas allt landar väl för er och att Rufus får det stöd han behöver framöver (oavsett diagnos eller inte)!
Läs bloggen aspergermamma, mkt bra!
http://aspergermamma.blogspot.se/
Tack snälla för tips och pepp! Kram c
Åh så oroligt för er! Men samtidigt skönt att om det blir en diagnos att ni får den så tidigt.
En kollegas son fick diagnosen Asberger/adh först vid 14 års ålder, har varit tuffa år med många frågeställningar under hans uppväxt. Jag håller mina tummar för att ni oavsett resultat får det stöd ni och er lille charmör behöver!