Vi har varit på ett sjuhelsikes jeepsafari i eftermiddag!
Asså, jag visste inte att det skulle vara så jädra full rulle att åka jeep genom
öknen – ett tag var jag osäker på om vi skulle överleva! Det var heeelt galet – vi flög över sanddyner, gled ner över sandstup i jordens sandatup… Det var som att befinna sig i världens längsta bergodalbana.
Vi skek, skrattade och mådde lite illa… Mest höll vi dock i oss tror jag!
Vi fantiserade om vad våra respektive mödrar hade gjort om de var med och kom fram till att svärmis hade bitit ihop och inte sagt ett ord förutom ett och annat ”herregud” med ungersk brytning.
Hon hade hållt i sig i så fingrarna vitnade. Vid hemkomst så hade hon gått raka vägen hem och bokat en tid hos doktor (vilket hon gör ungefär varannan vecka för diverse åkommor) – denna gång för eventuell hjärtsvikt.
Min mamma däremot hon hade helt sonika kort deklarerat efter 5 minuter: ”Jag åker inte en meter till. Då får ni väl lämna mig här i öknen – jag vill kliva ur bilen. Och det NU!”
Det blev en fin kväll med dans (Levente fick köra ett solo!) och god middag mitt ute i öknen i ett beduinläger.
Och ”bara vi tre” som Rufus tyckte var härligt!
Marta och tjejerna körde tjejmiddag på hotellet.
