Ecochicas

Men VA F*N…. Jag ORKAR bara inte hörde jag mig själv vråla …

Bilen liksom hostade till…. drog en sista suck. Och dog. Precis mitt på Lidingöbron i morgonrusningen….Great!

Jag som just lämnat tre illbattingar på dagis var redan svettig och den här incidenten hjälpte inte direkt till på just den fronten kan jag säga…

Vad gör man liksom?

Jo, man inleder med att ösa ur en kaskad av fula ord (My godness… Visste inte att jag kunde så många?!) och givetvis förbannar man sig själv att man glömt bort och hålla koll på bensinmätaren…. Sen försöker man förbrilt att få tag i sin andra hälft som givetvis inte har telefon på…

Sen börjar man lite lätt svälja och få tårar i ögonen….’ plötsligt känner man sig pytteliten i den pyttelilla bilen mitt på den stora vägen… Men det är då det händer. The Miracle.

En Blå Volvo åkte upp längst med passagerarsidan på pyttebilen och jag var helt övertygad om att jag där och då skulle få ännu en blängande blick, en irriterad utskällning eller möjligtvis ännu ett ilsket tuuuuuuut … Stod ju inte direkt kalas till där mitt på bron..

Men istället så tittar ett blont yrväder fram och frågar vad som hänt. Skamsen berättar jag om min soppatorsk….

Hon tvekar inte en sekund utan säger i andetaget efter: ”Jag hjälper dig – det här fixar vi!”

Då ville jag verkligen börja gråta en skvätt!!

Fram kom bogseringslina och 5 minuter senare så var jag på macken.

Alltså vilka gullisar!! Vilken girlpower!!

Tack söta, vänliga Yvonne och din vännina för att ni tog er tid!!

Vilken medmänsklighet! Jag är alldeles förbluffad – och så oerhört tacksam!

Största kramen går till er! TACK!!