Hade jag varit 14 år så hade jag stått längst fram på Skansen i kväll med tårarna trillandes ner för kinderna.
Det kallas ”Håkan effekten” tror jag. Världens bästa Håkan Hellström.
För han bara är så…. Rar. Så äkta. Så härlig!
Nu är jag 42 och sitter i en soffa i Skåne. Men det är nästan så jag börjar gråta en skvätt …. för att det är SÅ jädla bra!
Mannen blänger från andra sidan soffan som om jag inte vore klok där jag sitter och hoppar i soffan samtidigt som jag sjunger, viftar och säger iiiiiiiii…
Det är mycket möjligt att jag är lite störd. Håkan får mig i märklig obalans. Eller så kanske det är just balans?
Jag känner mig glad och lite, lite kär… Ungefär som en 14-åring misstänker jag….