I går hade Wågert bjudit upp till dans minsann!
Det var nämligen evigheter sedan fenomenet ”tjejmiddag” skedde inför dessa väggar. Så det var hög tid!
Och det blir ju aldrig som man tänkt sig – men det kan ju bli himla bra iallafall!
Det var jättemånga som inte kunde komma om vi börjar där. Detta resulterade i att jag helt sonika fick stanna upp ett slag och ”jobba lite” på detta faktum. Gör en övning helt enkelt.
Jag är nämligen en sådan som för 10 år sedan direkt hade trott att: ”-Ok, du kan alltså inte komma = du gillar alltså inte mig alt. jag har gjort något fel”.
Men ett gäng år i terapi har gjort susen vet ni’, numera har jag förmåga att stanna upp och göra en liten ”reality check”…. Och så kommer jag fram till att det kan ju faktiskt vara som så att deras frånvaro inte har med mig att göra och OM det nu, mot förmodan, skulle vara så…. Okej då, ”you’re loss not mine” -för jag är ju faktiskt en hyfsat härlig typ!
Det är skönt att inte bara kunna säga det, utan faktiskt känna det också! Bra där Charlotta!
Hur som helst, fas 2 i lite överdriven oro över denna lilla tillställning skedde när det stod klart för mig vilken sällan skådad udda skara vänner som utgjorde kvällens middagskompott.
Kommer de att ha något gemensamt? Tänk om alla har tråkigt? Hur ska det här gå egentligen?!
Efter ännu ett neddyk i ”terapi verktygslådan” så kom jag fram till följande: Men vad håller jag på med?! Alla är ju superhärliga på sitt sätt och vad spännande med lite olika människor och föressten så är det är ju faktiskt inte mitt ansvar att se till så att de har något gemensamt!
Och inte skulle det ösregna heller…. Vi skulle ju sippa drinkar på trädecket!
Men med facit i hand – det blev ju jättetrevligt! Såklart!
Alla hade gjort sig så fina, vinet rann ner snabbare än nattvarden… ingen som spottar i glaset här inte….alla bjussade på sig själva, var generösa och dessutom genuint intresserade av varandra. Såklart, det är ju mina tjejer! De till och med applåderade mina sjukt dåligt grillade köttbitar… Det är vänskap det!
Och rökrutan var välbesökt minsann!
Jag har alltid gillat ”folk i rökrutan” även om jag själv numera står utanför. Det är något trevligt, socialt ”snickesnackigt” över dem och jag hävdar fortfarande, med nytt vatten på min kvarn från i går, att de coolaste brudarna fortfarande hittas där…..
