Vaknade av att Rufus stod bredbent över mig med en kamera i ansiktet och sa med en ganska tillgjord och barnslig stämma ”-Mamma, kan du skratta bara lite då?”
Undra var han har hört det där tidigare kan man fråga sig….?!
Att komma hem kl 05 är ju inte direkt begåvat gjort när man 3 barn under 5 år, en hund och en bortrest barnflicka kan vi väl konstatera så här på en gång …
Men jag fick sova till kl 10 och vi (mest jag) har som regel att ”ska du vara ute sent då får man fan inte gnälla dagen efter!”.
Eftersom det är 9 1/2 gång av 10 jag som utnyttjar denna regel och dessutom har instiftat den så var det bara att leverera själv på den i går. Även om jag hade föredragit horisontellt läge hela dagen kan jag säga…
Vi bestämde oss för att samla ihop hela högen och åka in till stan för att hämta bilen. Jättespännande tyckte Rufus!
Nyttigt för mannen tror jag, med facit i hand efter den övningen, att se hur tufft det är att ta tvillingarna på Lidingöbanan (vars vagn inte går in, man måste montera ner den vid på och avstigning. Inte ett dugg exkluderande …. Inte ett dugg….)
Sen gick vi på stan. Det var så otroligt länge sedan, kan de ha varit typ 1 1/2 år sedan?
Jag kände mig hur som helst som en främling i min egna hemstad. Men det var kul! Alla nya butiker som kommit upp, wow!
Jag orkade typ Bibliotektsgatan fram sen blev det ett klassiskt pit stop i form av ett McDonlads besök.
Bakis= vips så blir plötsligt Ronald Mc Donald din bästa vän…. Märkligt det där.
Dagen bestod i övrigt av storhandlig på Willys, ungar som satt som två plåsterlappar på kroppen, Rufus som for runt som en tok, Mellon och stoooor godispåse!
Den flotta skumpan från igår kändes plötsligt väldigt avlägsen kan jag säga …. Men det ska den ju göra. Man måste dricka mellanmjölk och ha vardag också, annars hade det ju inte varit så kul och uppskattat när man väl får komma ut och ”glamma” lite, eller hur?
Och så hade vi besök av Marta igår som kom på middag och övernattning!
Marta är vår gamla städerska och en fantastik människa. I går övade vi på hennes svenskläxa. Nu börjar svenskan flyta på riktigt bra tycker jag!
Annat var det första gången vi hade middag ihop (för 4 år sedan). Då satt vi mest där och viftade till varandra. Och skålade -ha ha!
Det var ett av de få ord vi kunde utbyta. ”Skåååål!”
Det säger vi fortfarande, men nu kan vi även prata och hennes personlighet har blivit tydligare. Det är kul och berikande att få redan på andra människors kulturer och hur det är att vara invandrare i Sverige på 2010-talet. Och inte minst vad de tycker om oss svenskar egentligen. Jag lär mig massvis! Om ”dem”, om ”oss” och framförallt om mig själv. Spännande!
