I går fick jag en mycket,mycket fin present, bokstavligen signerad mannen, som gjorde mig väldigt rörd och berörd.
Det var en total överraskning, vi hade sagt att vi inte skulle ge varandra några julklappar och det brukar vi hålla.
Just när jag kände mig lagom ”julgrisig” (mätt, trött och redo att trycka trynet i kudden…) och precis skulle börja boa i bingen så kom han och sa: ”Jag har gjort en sak till dig!”.
Också räckte han mig datorn där jag fick läsa ett brev (printern funkade inte..) som var så fint… Det kom så rakt från hjärtat kan man säga. Ärligt, modigt och rakt upp och ner.
Det är ingen hemlighet att ivf-resan med twinsen har varit min egen och inte vår gemensamma (om någon läste artikeln i Mama i somras).
Det är klart att han varit med på det, men utan engagemang eller stöd. Han tyckte att vi kunde vänta, vi hade det tufft, hur stora var oddsen liksom? Och började inte hela den här grejen bli jäkligt dyr nu?
Vänta?! Försök att säga det till någon som är född 1971, längtar efter fler barn och som dessutom är född målmedveten…
Jag var enormt beslutsam i det hela och han skrev i brevet: ”Jag förstod inte då hur stort det var det du gjorde, ensam och allt, den där midsommaraftonen för ett och ett halvt år sedan. Nu förstår jag”.
När jag fick reda på att det var tvillingar så var jag inte helt oväntat ensam, och det var inte direkt något jubel som jag möttes av när jag berättade. Jag vågade inte ens ringa för att berätta förressten att det var två i magen utan messade en bild och skrev ”hoppla!”….
Men nu förstår han. Och skäms… Nu inser han ju vilja ljuvliga små mirakel dessa finingar är och är otroligt glad och tacksam över dem. Såklart!
Det var många fina ord och självinsikter som radades upp och jag vet att det krävs mod, rejält för vissa, att våga be om förlåtelse.
Brevet hade räckt mer än väl som present. Men han ville göra en symbolisk grej förklarade han vidare: ”Jamen du vet, en sådan där mamma och dotter pryl…”.
Och så dök han in i garderoben och slet fram en tillknycklad liten påse.
I den påsen låg en ”tvillingring”. Som han designat helt själv och låtit tillverka! Och nu kommer slut klämmen…
Tanken är att jag ska bära med mig denna ring som en påminnelse om detta mirakel, och som en cred för att (som han uttryck det) att ” DU fixade det Charlotta, våra mirakel!”. Du bär den så länge du vill och ger ringen kraft. Ni är alla egna individer men ni tre hänger alltid i hop på ett speciellt sätt och när tiden är rätt så vill jag att du ger dem varsin del av denna ring och förklarar detta”.
Så fint. Så personligt. Och vilken maffig ring sedan! Jag tycker såklart att den är alldeles, alldeles magisk!
Jag kan inte säga att jag känt mig bitter någongång över att vår Ivf- resa var en ”enmansseglats” så att säga.
Herregud, det blev ju dubbel-guld i slutändan!!
Men många gånger har jag känt mig lite ensam på alla läkarbesök och ultraljud. Eller att stå där mitt i natten stor som en valross knaprandes på en knäckemacka…
Men allt det där känns plötsligt helat nu. Dealat och klart på något sätt! Ett sår som läkt. Hans ord funkade som ett sjujädrars plåster får jag säga. Så härligt!
Ordet FÖRLÅT måste vara världens mest mäktiga ord…
Det var det finaste som jag hört att en man gjort på länge. Kan inte föreställa mig vad du gått igenom men jag vet att be om ursäkt är bland det svåraste som finns för vissa killar.
Är så glad för din/er skull. Och imponerad över hur du klarade allt själv!!
Tack för en bra blogg. Känner igen mycket av vad du skriver om och framförallt om Rufus.
Tack snälla för alla era fina kommentarer! Levente också läst dem med ett leende på läpparna. Han är inte så lite mallig nu!
Tack Berit också för din roliga kommentar. Du låter som min mamma ha ha! Tror att du har rätt, det är nog lite förunderliga relationer numera. Och det var säkert mycket som var lättare förr.
Ni, moderna kvinnor, har så förunderliga relationer.
Vilken helt fantastisk ring!
Så fint gjort av L.
Vilken fantastisk man du har som inte är rädd för att erkänna sina misstag och som kan säga förlåt. Det finns inte många såna där ute. En helt underbar ring!
Hoppas att ni får en fortsatt mysig julhelg!
Kram
Så fint av honom. Fick en liten tår i ögat.
Kram
Så fantastiskt fint gjort och vad skönt det är med försoning och förlåtelse. Som du säger är ordet förlåt magiskt. Det är nog ett av de viktigaste orden man kan lära sina barn.
Så fantastiskt fint! Aldrig hört talas om en sån ring, vilket fint sätt att visa att han kommit till insikt.
Tänk när du ska ge tjejerna deras ringar, då är nog inte ett öga torrt. Hoppas du fortfarande bloggar den dagen:)
Läste precis artikeln också. Så glad att ni har fått ett fint ”avslut” iom med denna gest. Strongt av dig, verkligen! Och av L att inse det. Kram
Åhh så fint!!!
*gråter*
Har inte gått igenom precis samma resa som du, men däremot varit ensam gravid och vet precis hur det känns. Det gör ont i hjärtat av både glädje och sorg när man läser det du skrivit. Jätte fin ting!!! Trevlig helg!!