Ecochicas

Igår på morgonen så kom våra grannar över. De har huset uthyrt och bor sedan 1 1/2 år i Kina och vi har således inte träffat dem på länge.

Jag ville så gärna prata och bara hänga men efter 5 minuter började jag känna mig alldeles vimmelkantig… Ni vet så där när man inte ens kan skärpa sig?

Detta var upptakten till det som skulle bli dygnet från hell…. På eftermiddagen så var det dags för mannen att insjukna och även Rufus. Great!

Och just det ja, vi har ju ett tvillingpar också! Men dessa små änglar gjorde som vanligt inte mycket väsen av dig utan gick och la sig kl 18.10 och sov snällt till kl 06 i morse.

Men den här sängkammartrion, jag, Rufus och mannen…..I’ll spare you the details…. Men det har svettats, frusits, kräks och våndats om vart annat.

Jag tänkte på det i morse att min hjärna som normalt är på högvarv liksom helt hade checkat ur i går. Inte en tanke kan jag komma i håg att jag tänkte. Jag gjorde eller tänkte absolut ingenting på hela gårdagen. Bara nerdraget och släkt lampa….

Hälsan. Det viktigaste av allt. Det enda du inte kan köpa. Man blir ganska ödmjuk in för detta när man mår som allra sämst och står där på alla fyra och kramar toaringen….

Ett tag så låg vi allihop på golvet i badrummet. Kunde inte låta bli att se det komiska i det hela..

I morse hade jag fortfarande feber men mådde oändligt mycket bättre. Att ställa sig på vågen till exempel var en riktig partyhöjare!

Mannen och Rufus känner sig bra idag och är ute och åker pulka eftersom Rufus är blekare än spökena i julkalender…

Jag är själv lite ”darrig” och svag…

Beter mig inte helt olikt en som har halva foten på ett äldreboende eller nått, men vad är det man brukar säga?
”Det är aldrig så mörkt som innan gryningen…”.
I morgon är det ju julafton!