Våra barn är allt annat än hundrädda.
På gott och ont skulle jag vilja säga. Mest bara på gott såklart, men det höll faktiskt på på att bli bokstavligen alldeles jätteont en dag i Fältan när Rufus som vanligt rusade iväg med mig i släptåg.
Rufus var kanske två år och jag bar på tunga matpåsar just denna dag och var därför inte raketsnabb vilket annars är en obligatoriskt egenskap man måste ha som mamma till denna spjuver..
Det tog två sekunder och så stod han öga mot öga mot en hund som var olycklig och satt bunden. Men halva lilla armen i hundens mun. Hunden morrade och visade tänder och jag som aldrig är hundrädd blev döskraj.
Rufus han bara skrattade och förstod inte allvaret och jag slet bort honom från vovven och sa till på skarpen: ”Rufus, man MÅSTE fråga innan man klappar vovven!”.
Då lutade sig Rufus framåt och med händerna på knäna, la huvudet på sne och frågade hunden: ”Får jag klappa dig?”….. Jag tycker att det är så underbart!
Franka älskar att leka med Sigge här hemma. Hon hänger som en vante i hans lekdjur och skrattar högt hela tiden. Och Sigge är så gullig, det är som om han förstår att de är små. Men han leker tålmodigt och låter dem vinna dragkampen varannan gång. Skulle aldrig hända om han lekte med mig kan jag säga…. Då biter han tag och hänger i som om det vore på liv och död!
