Visst är det lite kittlande att vi alla vet så liten om framtiden? Vad är förutbestämt, allt eller inget? Vad kan vi påverka, allt eller inget? Eller kanske lite?
Jag kan tycka att det är lite spännande med livet på så sätt. Numera litar jag på livet och vet att det vill och gör det bästa för mig i slutändan. Kan ju låta flummiga och det är helt ok att fråga, ”alltså vadå, hur menar du nu?” Låt mig förklara!
Ibland är det svårt att känna tillit. Extra svårt är det när ”skiten träffat fläkten” och man är mitt upp i något sorgligt eller kämpigt. Då är det svårt att sitta där och vara lugn som en filbunke och ”lita på livet”….
Men nästa alltid, alltid så kommer jag på mig själv att tänka , när man kommer ut på andra sidan så att säga, saker som ”Jahaaa, var det de här jag behövde se!”, ”Aha, jag behövde alltså gå igenom det där för att lära mig det här”… Eller ” Jädra tur att det blev sådär även om det var piss just där och då, men annars hade ju inte det HÄR hänt…” Osså vidare….
Någon trygg filbunke lär jag aldrig bli men jag oroar mig mindre faktiskt och jag har någon slags inre inbyggd grej numera som liksom litar på … Ja, livet!
I går var Alba oerhört intresserad av min tennisväska. Hon dreglade, gjorde små glädjetjut och åt på både väskan och racket. Om hon blir en tennis spelare eller inte i framtiden har jag ingen aning om… Det blir som det ska, det vet jag iallafall.
