Ecochicas

Det här lär bli ett lååångt inlägg. I går var det nämligen möte med dagis. Eller förlåt, förskola som det ju faktiskt heter.
Men jag gillar ordet ”dagis” får jag säga. För mig är det positivt!

Förstår inte riktigt de som bli högröda i ansiktet när man råkar säga ”dagisfröken” i stället för ”förskolepedagogen”… Ja,ja..

Hur som helst, det var alltså dags att ta den s.k ”tjuren vid hornen”…

Vi som var hemma hos mig på ”för-förskole mötet” har skickat i väg våra frågor i förväg så personalen har kunnat förbereda sig.

Jag är glad att jag hade sagt till en av fröknarna under dagen att hon ska veta att vi alla tycker att hon är fantastisk.
Vi är ju bra på att gnälla med det är viktigt att de som ska ha cred får cred och hon är såväl urgullig som engagerad och gör verkligen så gott hon kan.

De hade gjort så fint med frukt och vatten och en gedigen power point presentation hade de minsann gjort också!
En del i mig kände jättemycket för dem där de stod uppradade längst väggen….
På andra sidan satt vi. Några är advokater, jurister, styrelseproffs… Inte alls bättre på något sett (såklart!) men ni vet, bra, och framförallt vana, på att argumentera för oss själva.

Men sedan började det… Det var så extremt oflexibelt och attityden och tonen i rummet kändes bara inte så kul…

Vi får nyhetsbrev var 3:e vecka och sist stod det om någon ballong som barnen lekt med för att visa att håret blir elektriskt. Rufus har försökt att berätta för mig om detta men jag förstod inte riktigt vad han menade. När jag väl fattade var det alltså 3 veckor senare. Kan man kanske få breven oftare?
”Du, vet du hur lång tid det tar och skriva dessa? Det tar från vår planeringstid….”

Vi är många som är nya och började i augusti och ifrågasätter varför vi inte har fått någon information om deras rutiner, vilka teman de jobbar med, vem som är pedagogiskt ansvarig etc… De svarar ”men mötet är ju denna vecka”. I mitten av oktober alltså…Kan man tänka sig att kanske ändra den rutinen tills nästa år och lägga det tidigare så slipper de många gnälliga föräldrar? Nej
Ehh… Nähä.
Jag frågar om resursen som finns på plats är för hela gruppen eller bara för den som resursen gäller. De vill de absolut inte svara på.

Känns märkligt att det är vi som faktisk har resursen till Rufus (eftersom han hör dåligt) inte ens vet svaret på detta.
Det dök upp en resurs samma dag som Rufus började, det var inget jag hade efterfrågat, för jag hade nämnt att Rufus är lite av en rymmare/äventyrare när man är på utflykt.

De flesta på dagis tror att det är en täckmantel för ett annat barn som verkligen behöver resurs men vars föräldrar är av annan åsikt och inte vill ha resurs.
Jag säger bara: Resurs = Mer personal = GREAT!

De är 2.7 personal på 20 barn. När vi frågar hur många barn man får ha per fröken så svarar de att det inte finns några sådana regler. Man kan alltså ha 10 barn på en fröken frågar jag då? Ja visst är det så säger hon och tittar på mig som jag vore knäpp.
Verkar skumt… Jag kan bara inte förstå varför man inte är smart nog och tar föräldrarna på allvar och bekräftar dem.

”Jag hör att du känner dig orolig för den laguppställning vi erbjuder, men jag vill försäkra dig om att vi gör vårt bästa och tycker att verksamheten fungerar fint ,även om vi såklart också önskade att vi var fler och att vi givetvis tar er kritik på allvar”

Så hade jag velat bli bemött.

Glöm ovan. Här är det försvar, taggarna utåt eller skylla på yttre omständigheter…

Gruppen är dock lite delad. Vi har dem som tycker att vi är ett gäng ”gnällisar”.
En pappa säger: ”Ni vet ju att det här är ett stort dagis, då är inte allt på topp och kanske borde ni byta dagis om det inte passar?
En annan föreslår att ” även om barnen är jätteledsen när de lämnas så blir det bättre efter ett par månader, så hang in there”…
Kände att jag instinktivt ville ge henne en smäll.
De handlar ju om att de har rutinen på fredagar att man lämnar utomhus fast samtliga pedagoger på avdelningen är på möte inomhus. Och där står en liten 3 åring och vill inte alls bli lämnad till någon pedagog de inte känner så väl på en annan avdelning.

Men planeringen är viktigare än något annat och den här rutinen går inte att ändra.

Jag blir mest trött. Visst finns det också jättemycket bra, det gör det verkligen men det är så jädra fyrkantigt….

För Rufus går allt bra förutom att det finns ett annat barn han hela tiden hänvisar till som lär honom fula ord och dumma prylar vilket jag stör mig på.

Men folk tänker mest på sig och sitt och bryr sig inte om andra.
Jag tycker att det är en förkastlig och slö inställning. Vad visar det på för föräldrarbild för barnen?!

Så länge jag ser en endaste liten unge som står och gråter ensam och hjärtskärande vid grinden så tänker iallfall jag engagera mig!