Hade tänkt skriva något kul om
alla dessa människor som trotsar sommaren och står och grillar i regn under paraplyer. Så svenskt…
Eller kanske att svampplockning veckar vara det nya svarta?
Det råder någon slags kantarellstress och folk går med fokuserad blick riktad neråt i skog och mark. Redan.
Men så kom jag på att det är den 22 juli. Ett år sedan Utöja.
Vilken oerhörd smärtsam dag för så många människor.
Jag brukar ju ofta göra ett par inlägg om dagen och vad kan det ta och läsa dessa, 2-3 minuter kanske?
Ta den tiden och lägg på något annat, t.ex att säga något fint till någon annan. Vem som helst. Tänk inte, just do it!
Sprid kärlek och inte hat. Det tror jag att ungdomarna på Utöja hade gillat.
Rufus gav mig för övrigt hjärtat på bilden i morsdagspresent. Kan ha varit den finaste presenten någonsin.
