Jag ger upp!
Det funkar inte att ha bebisarna i min säng här på landet längre.
Inte så länge Rufus staplar in mitt i natten till min säng eftersom detta resulterar i en slags dominio-effekt av ”icke sovvänliga” händelser.
Till och med det här ”tassande i natten” kan Rufus ta till oanade höjder! Det inleds ofta med dunder och brak (det är som om han vill testa att -” Är du med mamma?! För nu kommer jaaaag!”) . Släng i dörrar, språngmatch över golvet och den obligatoriska tända lampan-effekten.Och varje natt förbannar jag mannen som råkat placera strömbrytarna fel så de nu är på andra sidan rummet..
Ofta väcker han tjejerna (kanske inte helt oväntat?) med att antigen råka lägga sig på någon liten arm eller så, men vi har också inslaget av att han lämnar dörren öppen vilket i sin tur gör att hunden smiter in snabbare än blixten. Duns! Och där landade 25 kg vovve i sängen…
Det finns ingen som kan göra sig så in i… tung som vår Sigge. Det är liksom helt omöjligt att flytta honom.
Den korta sammanfattningen stavas no space, ingen sömn, gnälliga barn och riktigt gnällig mamma…
Så nu har jag och Nikki helt sonika stuvat in en spjälsäng i sovrummet som tjejerna får dela på.
Hur vi ska komma åt mannens garderob är dock oklart men, tough luck sweetie, antingen så får han gå naken resten av sommaren. Eller så får han ta kidsen på natten.
Se där, mitt nya bestämda jag har äntligen visat sig, ha!
