Att Franka är envis som synden, det har alla som kommit i hennes väg förstått vid det här laget.
Hon är nu 4 1/2 månad (och dessutom född 3 veckor tidigt) och verkar ligga i hårdträning för att slå något form av ” krypa tidigt rekord” (gud bevare mig!).
Det är kul att se henne ligga där på golvet och åla.
Vips får hon syn på något intressant som hon vill åt. Det är då det händer.
Ögonen blir mörka och hon ser extremt målinriktad ut. Fokuserad till max.
Hon tar spjärn med benen och rumpan åker upp. Hon öppnar munnen i ren koncentration. Kroppen formar en liten, liten fyrkant som gungar lite fram och tillbaka….och så faller hon i hop.
Och ögonen liksom svartnar innan hon envist försöker igen och igen…..
O jisses, där går det undan. Våran förstfödde bestämde sig väldigt lägligt att börja krypa första dagen på semestern i Grekland (läs hotellrum i 2 plan, stentrappa och stengolv samt ingen barnpool utan bara en stor pool som han mer eller mindre kröp ner i:)) och gick vid 8,5 månad.
Det har sina fördelar med att de är tidiga men i såna här lägen vill man ha kvar sina bebisar ett tag till!
Låter som min minsta, hon gick när hon va 8 mån, livsfarligt! Kröp gjorde hon också jätte tidigt, storasyster däremot vill jag minnas att hon knappt lyfte en arm i onödan tills ett årsdagen:)