Nu är det 1 år sedan jag gjorde ägginsättningen på Sophiahemmet. Det som skulle resultera i mina två små underbara flickor!
Det var fint väder, tidig morgon och midsommarafton.
Kändes som jag var ensam i Stockholms innerstad. Allt var så tyst och stilla minns jag. Allt utom jag….
När jag gick därifrån , eller ”skred” kanske är ett mer passande ord?, så kändes det mer som påsk! Jag och mina ägg liksom… med mig som ruvande hönsmamma ha ha!
Alla som känner mig väl vet hur fruktansvärt målmedveten jag kan vara. Inte den är gången dock. Jag lyckades faktiskt lämna över alla mina förväntningar till… Jag vet inte, högre makter kanske? Hur vet jag inte men jag minns tydligt att jag kände mig märkligt trygg och lugn i att ” det får bli som det blir, det blir bra ändå”.
Men jag minns lika väl att hade en önskedröm som jag bara inte kunde radera ut. Och det var att jag skulle sitta på en filt i vår trädgård här nere på landet med en bebis den här sommaren. Och idag så gjorde jag och Nikki det. Dessutom med två bebisar! Galet!
Filten är full med Siggehår och parasollet håller på att trilla men det är mäktigt i allafall…. Här sitter vi liksom! En våg av tacksamhet sköljer över mig när Alba somnar in i famnen…
Vad glad jag blir för hennes skull!! Då är nog inte hemlängtan så stark heller. 😉
Nu är jag såå nyfiken. Hur gick det med Nikki och killen??? Får du berätta?Efter 7 år tillsammans och 2 barn under 2.5 år så finns ju inte det där pirret kvar tyvärr… ja du vet nog kanske vad jag menar. Så alla andra nyförälskade är ju så intressanta. 😉
Förstår precis vad du menar… Hon blir lite skär i ansiktet när jag frågar hur det går med killen men de hörs varje morgon och kväll och så facebook’s det kopiösa mängder hälsar hon så det går nog ganska bra! Det är SÅ kul! kram kram