Vilket väder det var i går! Hua!
Vi bjöd därför över grannarna på middag för inomhusmys i stället för soldränkt grillhäng som var ursprungsplanen.
Det blev, vädret och misslyckad ugnspotatis till trots, en jättetrevlig kväll!
Sofia och Simon har två goa pojkar var av den äldre kan vara en potentiell kompis till Rufus. Alfred är lite yngre och ganska reserverad. Genomsnäll. Rufus är i sitt esse just den här kvällen och far omkring som en liten kalv som just sett grönt gräs för första gången på evigheter… Fast den här lilla kalven låter. Högt. Jättehögt!
-Är han alltid såhär eller? frågar Simon vilket ju är en helt relevant fråga.
Men den sätter ändå en liten, liten tagg i mig då det var precis så här när jag växte upp. Otaliga gånger har jag hört följande konversation ovanför mitt huvud.
-Är hon alltid så där sjövild, den där unga Fröken Wågert? Tänk så olika barn man kan få va’, Lotta är verkligen inte lik Susanna! (min äldre syster som var väldigt lugn, snäll, lydig och jättesöt…)
Det var ju också relevant sagt för vi var verkligen olika och jag var verkligen sjövild men jag gick och trodde att det inte var något bra. Att jag inte var bra.
Rufus har iallafall bestämt sig för att hålla låda och vara så där hyperaktiv i kväll…jag får verkligen jobba med mig själv och tålamodet. Hålla balansen så gott jag kan.
Säga till honom bestämt att tagga ner en aning (stackars Alfred får liksom ingen chans att komma in i leken och vi vuxna hör knappt vad vi säger till varandra..)
Det är inte ok att skrika som en galning… Samtidigt som jag försöker förklara att energi är jättebra att ha, att jag ser och lyssnar på honom…
Vill att han ska förstå att han är helrätt! Men att hans beteende inte är helt ok… Inte helt lätt kan jag säga.
Kyckling i ugn, mumsig sallad och potatis med ”sommartopping”, som
det stod i receptet, blev det.
När Rufus ”Speedball” Wågert-Kiss äntligen behagar sova är han genomsvettig. Även jag.
Hans stora, bruna ögon tittar upp en sista gång innan de sluts för natten och han säger :”Förlåt mamma att jag skrek så när du gav mig glass. Men du hade faktiskt glömt jordgubbarna!”
För övrigt så känns det där röret med brustabletter som mannen har i badrumsskåpet plötsligt väldigt intressant…
Hej, Jag har ramlat in på din blogg av en slump och jag måste bara säga att jag gillar den verkligen! Är själv 38 år och fick första barnet i höstas, han är nu snart 8 månader, så det är kul att läsa hur andra småbarnsföräldrar har det. Vi har också en helt vild son (redan), och man kan ju inte låta bli att jämföra med andra i samma ålder och funderar ju så klart ibland om det är ”normalt” att redan vara så vild… 🙂 Du skriver verkligen på ett sånt kul och inspirerande sätt, önskar bara att jag hade lite av din energi 🙂 ha det så bra!
tack snälla – dina ord gjorde mig så glad! Har en pissdag i dag kan jag säga, så din kommentar landade väl!kram så länge