Ecochicas

Mannen tycker fortfarande att det är kul att gå ut och festa runt.
Jag gick liksom ”all in” under 10 år i skrivbranschen på den fronten och har man festat med t.ex bröderna Gallagher i Oasis och andra odågor under ett par år så har man gjort sitt. Har dragit mitt strå till partajstacken. Big time. Tro mig.
Nu är jag dock en tvättäkta tant som tycker att det är lite väl trångt i baren…. Och måste musiken verkligen vara så hög så man är förpassad till teckenspråk om man vill föra någon som helst kommunikation med sina vänner?!
Den här uppfattningen delar alltså inte min raring till andra hälft.
I går fyllde hans kompis år och ”grabbarna” ska därför träffas och partaja. Redan på eftermiddagen börjas det därför hängas fram kläder och piffas.
I takt med att hans humör blir bättre så börjar mitt svikta och gå mot de sämre…. Alltså, man vill ju vara en bjussig flickvän och det ÄR jag! Jag gnäller aldrig när han går ut men varje gång så startar denna aktivitet en hel orkester av känslor hos mig!
Jag kan inte låta bli och känna mig lite bortvald. Våra tvillingar är 5 veckor… och är det inte lite pubertalt att komma hem vid kl 05.00, rejält rund under fötterna och dagen efter inte komma ihåg saker och varva halstabletter med treo?!
Nästa helg är det svensexa i Åre… Need I say more?
Jag har tre barn och en hund i sängen och är såååå trött när det kommer ett sms vid 05.10 i morse: ” På väg hem. Gosa?”.
-Skulle inte tro det va? – säger Tant Hemmakatt.