Ecochicas

I 8:an åkte jag på språkresa till England med min kompis Eva-Lotta. Väldigt kul resa!
Konfirmationslägerresa i fyra veckor. Vi var sjövilda och vid närmare eftertanke så gick vi faktiskt inte en enda gång i kyrkan…. Jag vet att vi försökte någon gång men vi hittade aldrig kyrkan… Nä, fokus låg på att lära sig göra snygga rökringar, dricka Malibu ( jamen SÅ äckligt! Vad tänkte vi på?!) och dansa till Simple Minds ” Dont you Forget About Me” tillsammans med tvillingarna Eric & Johan som vi dejtade. Efter halva resan så bytte vi tvilling, det var inte så noga tyckte vi, men det är en annan historia.
Men faktum är att vi lärde oss att våga prata engelska på den där resan. Vi var så illa tvungna då vi bodde i varsin familj. Våra föräldrar hade tänkt till på den biten.
Vad gäller språket så följde därefter alla mina år i skrivbranschen med ett par år som bosatt i London. Till slut så pratade jag engelska flytande och nästa helt utan brytning vill jag tro. Very brittish dialekt…
Jag är därför smått chockad över min engelska nu. Vår hjälp här hemma är ingen superklippa på engelska direkt och jag pratar liksom likadant nu. ” -You take baby?”, ” -Baby not happy. You help?”
Jag har gått och blivit helkass… Very nybörjare dialekt…br />