Inleder med att få ett hysteriskt hostanfall i väntrummet och en gubbe tittar surt på mig och säger ”ja, var man inte sjuk innan så lär man väl bli det nu”. Hade jag haft lite mer kraft så hade jag klippt till honom. Inga pipljud på lungorna iallafall visar det sig. Någon ny hostmedicin kan de dock inte ge. Är så trött på att höra ordet ”virus” och att det inte finns något att göra. Låter som en billig undanflykt på något vis. Vad fasiken har hänt med svensk sjukvård? In kommer en pojke på kanske 9-10 år. Hans mamma är förtvivlad för de säger att de varit på Astrid Lindgrens och att det är minst 40 timmars väntetid. Det är sjukt om något! Hennes son är likblek och undrar om han kan få träffa en doktor här. Vi har inga tider säger sjuksyrran kort. Jamen vad ska jag göra då frågar mamman? Ring tillbaka i morgon är svaret. Är tacksam för att vi har prioriterat att ha Barnsjukhuset Martina även om jag ofta sitter och förbannar deras priser och tycker att det borde vara en självklarhet att alla skulle ha den service som de har och tycker att det är förjäkligt rent ut sagt att det inte är så. Är det här ett Stockholmssyndrom eller hur fungerar det ute i landet?Jag är bra sugen på att sno ett sånt där fint Bamse klistermärke till både lille sjuka killen och till mig själv innan jag går. Och varför är man alltid på vippen att glömma de där blå plastgrejerna på skorna när man är på väg ut ur dörren ?!
