I år hade vi minsann förberett oss. Håret var kammat och aningen mer propra kläder var på. Vi, läs jag, tänkte inte göra samma misstag som förra året då jag mest tänkte:” Jamen, trevligt med en glögg och lussebulle efter jobbet – jag tar med mig Rufus (som var supergnällig och trött efter dagis) och sticker dit en kortis!”.
Vad händer? Vi inleder med att komma försent men jag tänker inte så mycket på det utan förväntar mig ett hav av glöggande människor och att jag och Rufus liksom ska smälta in i mängden…. Döm om min förvåning när jag möts av max 20 st människor i dräkt/kostym – och nämen, vem står inte där om inte självaste Drottningen?! Rufus som inte har så stor koll på det här med kungligheter hörs. Rejält. Drottningen som står och talar försöker släta över det hela lite säger: ”Jag tycker att det är trevligt att det är barn här också (det var ett barn där…) – det visar vad Childhood arbetar med.” Jag försöker le och är tacksam över hennes fina kommentar – men får bära ut Rufus som håller på att riva lussebullebordet…. Jag är genomsvett.
I år så kom inte Drottningen. Antingen så var hon trött efter Nobelfestligheterna eller så kanske blev hon skrämd av Rufus från fjolåret. Vi hade iallafall jättetrevligt och jag tycker att de gör ett fantastiskt arbete för barns rätt att vara barn – både i Sverige och i utlandet.
