Rufus går på Barnens Montessori Akademi – låter flottare än vad det är kan jag säga. Men det är bra! Lilla avdelningen är en 10-poängare med Annika, My och Maggan i spetsen. Nu har Rufus börjat på stora avdelningen. Dagiset var en 5-poängare för ett halvår sedan men nu börjar de få rejäl ordning på allt och jag tycker att vi börjar närma oss en stark 9:a! De har lyssnat på alla föräldrar och vi har fått igenom en del saker – känns bra!
Både jag och mannen var nog lite nervösa inför detta samtal… Men allt gick bra. Vi och dagis uppfattade Rufus på samma sätt. En kille som inte gillar att sitta still – han är den enda som håller på att gå av på mitten av tristess i den där samlingen när man ska still i en ring och typ prata om kroppen. Och det här med finmotorik och trä halsband är liksom inte hans grej. Men social, alltid glad, nyfiken, påhittig, kramig och charmig som få. Och så äter han mest på hela dagis!
Jag kunde inte låta bli att fråga om det här med ADHD. Jag känner i mitt hjärta att han inte har det – men jag var tvungen att vädra min oro, eftersom det har hänt att folk har viskat i parken när det tror att jag inte hör ”kolla på den där lilla duracell-kaninen, han har nog någon bokstavskombination”. Tack och lov så spände dagisfröken ögonen i mig och sa: ”Det där kan du helt släppa – jag har jobbat med många barn med denna diagnos och jag kan försäkra dig om att Rufus inte har det”. Pust… Min älskade lilla, supervilda unge… Duracell-kanin eller inte – han är bäst!
