Ecochicas

Jaha, nu har vi alltså en tvättäkta treåring i huset. Riktiga födelsedagen – i går – präglades av feber och hosta, men i lördags var det kalas med tårta, paket, ballonger och en nipprig liten tjej som sprang runt med tre fingrar i luften och deklarerade att hon ”syllde teee år” och var en ”stor sej nu” mest hela tiden. Nu skulle jag kunna skriva ”tänk vad fort tiden går” för på ett sätt känns det så, men samtidigt vet jag att den mamma jag var när Doris var sisådär fyra, fem och sex månader inte skulle hålla med. Jag tyckte ofta att dagarna sniglade sej fram och var tunga och jobbiga under bebisperioden. Och tänker man på allt som hänt sen Doris kom till oss inser man också att tre år är en ganska lång tid. Men just precis nu känns det faktiskt som att tiden flyger fram ganska ofta. Om en sex sju veckor blir Doris storasyster och livet börjar om i en ny form igen. Vårt numera rätt väloljade familjemaskineri med rutiner och koll kommer att få sej en rejäl törn, det är jag medveten om, och jag hoppas att vi hittar fram till nya sätt att fungera som fyrapersonsfamilj vad det lider. En stor del i det där är säkert att acceptera kaoset. Jag var vådligt planerad och hade ett stort kontrollbehov innan Doris kom, men det mesta är borta nu. Gissar att Sonja-Åkes ankomst kommer att radera de sista små beståndsdelarna.

Speedad treåring.