Satt och bläddrade igenom reklamen med en snorig, ritande, trallande Doris jämte mej och ett totalhavererat kök i blickfånget. Dammråttorna rullar, tvätthögen växer, orken tryter, men just där och då for lyckokänslorna igenom kroppen som varma glada strömmar: Här sitter vi, jag och världens friskaste, finaste, envisaste treåring, i vårt eget lilla hus, i vårt eget stök, och har det så in i bänken BRA bara. Sen dagis drog igång igen – om det är en tillfällighet eller inte låter jag vara osagt – har trotstrollet dragit sin kos, kanske inte totalt, men i alla fall till en stor del. Och då kommer de där sidorna hos min lilla tjej fram som jag älskar och är så stolt över att jag nästan går i bitar: att hon darrar på underläppen av medkänsla när hon ser på barnprogram där nåt litet djur eller barn råkar illa ut på ett eller annat sätt, att hon med sin varmaste röst säger ”Mamma, du är så GO'”, att hon kan rita bilar som har tydliga likheter med bilar, att hon skrattar så hon kiknar åt sina egna treåringsskämt och att hon helt enkelt bara är DORIS, i all sin charmerande myckenhet. Och jag vet att alla tvåbarnsföräldrar-to-be ställt sig samma fråga, men seriöst – HUR ska man kunna bereda lika mycket plats i hjärtat för barn nummer två som för sitt fabulösa första? Jag längtar efter att bli överbevisad i min intuitiva ”det är totalt omöjligt”-känsla.
Fabulös. I alla fall i moderns ögon.
Det låter bra! Det är ju onekligen en stund kvar tills hon är 19.
Visst är det en härlig känsla att få må så bra och känna en sådan lycka och kärlek över sitt barn och ens liv.
Det bästa är att den känsla återkommer under hela uppväxten (tom när de är 19 år) och den räcker även till tre underbara och fantastiska barn 🙂 NJUT av dessa stunder