Jag lovade mej själv dyrt och heligt en gång i världen att nåt så ohyggligt fult som ett par Crocs ALDRIG skulle komma över den Thelinska tröskeln. Men när Doris två dar i rad inte slutade grina när vi skulle gå hem från kusin A förrän hon fick låna med sej hans plasttofflor hem – och sedan placerade dom alldeles intill sin säng på natten för att kunna hoppa i dom direkt på morgonen – gav jag upp.
Voilà – löftet brutet. Och dottern fullkomligt ÄLSKAR dom här små toktofflorna. Aningen mindre anskrämliga i storlek 24 än i, tja, säg 39, dessutom.
Frågan är dock hur jag kommer att hantera en situation där hon grinar över t-shirtar med dödskallemonster eller tajta toppar med glittriga prinsesstryck? Var går min gräns, liksom? Jag tänker lite att Crocs visserligen är fula som stryk, men att det där bara rör sej om en estetisk dimension. Dödskallar och tajt-toppar går djupare än så, i alla fall för mej, för jag vill inte att min unge ska bära plagg som vare sej signalerar ond bråd död eller är ”kvinnliga” (vad är annars poängen med att figursy tröjor, liksom?).
Jag vet inte hur man gör om – eller snarare när gissar jag – såna situationer uppstår. Men jag lär bli tvungen att ta reda på det så småningom.