Ecochicas

Jag visste sen sist att jag inte tillhör den där skaran som ”strålar” och får vackert hår och problemfri hy som gravida. Inte heller dom som ”mår bättre än nånsin” och jag är definitivt inte typen som ”bara har en kula mitt på magen, bakifrån skulle man ALDRIG kunna ana” (alltså FINNS det nåt mer provocerande än just storysarna om dom av graviditeten kroppsligt opåverkade – förutom uppnosigt studsiga snyggkulor mitt fram – kvinnorna? Åh, HATA dom storysarna, hata dom).

Förra graviditeten var pestig. Jag är hyperkänslig för hormonförändringar – käkar medicin mot PMS och känner av varenda ägglossning. Och gravidhormonerna strulade till det som tusan för mej. Jag var deppig i princip hela tiden. Det blev värre mot slutet och när Doris var född kom förlossningsdepressionen som ett brev på posten.

Den här gången var jag beredd på hur det kunde bli. Och det har hjälpt. Visst känner jag av det, stråket av ledsnad, uppgivenhet och oro, på samma sätt som sist. Men vetskapen om att det hänger ihop med graviditeten gör det lättare att hantera. Därmed inte sagt att det är lätt.

Den här gången har dock varit krångligare rent fysiskt. Jag måste ta sprutor för en blodpropp i benet som jag fick i typ vecka sju, jag har haft nåt tjall med njurarna, tokmycket huvudvärk (hormonellt, tydligen, surprise, surprise), mag- och ryggsmärtor, långdragen feber – och så trötthet och illamående på det såklart. (Kräks gör jag dock inte. Alltid nåt.)

Allt sammantaget gjorde att jag fick ett tidigt ultraljud hos min barnmorska förra veckan. Helt enkelt för att kunna bekräfta att det inte är minimänskan inuti det är fel på utan på mej.

Som tur är var det just så. Mina krämpor är mina – och bara mina – och därmed så mycket lättare att stå ut med. Minimänskan där inne voltar, kliar sig i pannan, sparkar och är ”på alla sätt helt normal”, som gyndoktorn sa. Åh, jag hade kunnat kyssa henne där och då.

Det är klart jag pallar den här gravvogången också. Men strålar, det gör jag inte.