Ecochicas

Det här med mat är ett särskilt intressant kapitel när man blir förälder. Eller ja – intressant och intressant – lätt ångestskapande snarare. För det spelar ingen roll hur många gånger landets alla mildröstade barnexperter intygar att ”barn äter när de blir hungriga” och att ”inga svenska barn svälter” – när ens egen unge matkrånglar eller till och med vägrar är det sannerligen inget man (läs: jag, en hispig förstagångsmamma) viftar bort sådär lite lättsamt. Nä, man (ja, eller jag då) blir skitstressad. Försöker sig på alla möjliga knep. Mutor. Hot. Förklädnader (av maten alltså, typ tricksa in broccolibitar i köttfärssåsen och sånt). Och så blir stämningen sådär uppjagad vid matbordet igen som man (jag) lovade sig själv att den inte skulle bli.

Just nu kör jag mycket på separata skålar till dotterns käk. För det första för att hon skriker som en stucken gris om man inte gör det. Och för det andra för att jag tänker att det ger henne nån slags kontroll över måltiden (jo, det är klart att punkt ett och punkt två hänger ihop). Hon får helt enkelt börja med pastan, potatisen eller riset (som oftast är det enda hon säger sig vilja ha) och sen så smått gå på fisken/kycklingen/korven/köttfärsen och grönsakerna. Det funkar. Ibland i alla fall.

I går var det dock rekordartat krångligt att få henne att peta i sig minsta lilla laxwokstugga. Till slut lackade jag ur och sa med aningen (ehrmm) höjd röst: ”Doris, skärp dej och ta en tugga av laxen! Jag lovar att du kommer att tycka om det.” Jag möttes av en ytterst förnärmad blick från andra sidan bordet. Hon drog till sig skålen med lax, fiskade upp en bit med skeden och sa med sin allra lenaste röst: ”ja ja, men du hövej (behöver) inte skjika.”

Då och nu. Då: gapade och åt. Satt stilla i bebisstolen. Nu: sitter helst inte alls. Äter gärna naken och ur tre eller fler skålar.
Tänk vad lätt det var med maten på bebistiden. Å andra sidan var väl just maten det enda som var lättare – och roligare – då.