Den här tiden på året är förstås ljuvlig. I dag har vi haft 17 – 17! – grader ute och njutit solstrålar och kortärmat och fika på klappstolar på baksidan (utemöbler har vi inga än).
Men. Det är ju också nu vi som husägare förväntas göra nåt åt
sånt här.
Så här ser i princip hela vår framsida ut eftersom vi blev tvungna att gräva upp varenda liten rabatt under renoveringen för att dra om avloppsrören långt ner i jorden.
Och det är i det här läget man inser att vintern förvisso var lång och kall, men också sjusärdeles förlåtande – ett vitt vackert täcke döljer och förskönar de mest deprimerande trädgårdsvyer. Men – det som göms i snö, och så vidare.
Det jobbigaste är att lika säker som jag är när det gäller vad jag vill med min inomhusmiljö, lika osäker är jag på min utomhusmiljö. Jag blir helt velig när det kommer till trädgårdsgrejer. Förvirrad. Irriterad. Och lite rädd.
Till saken hör förstås att vare sej jag eller Johan behärskar ens det mest basala när det gäller grödor, växtskötsel och planteringar. Särskilt intresserade är vi inte heller. Men det är klart att vi måste göra nåt.
Heder åt min svägerska som förärade oss den här
våriga utekrukan. Ett första ljus i lermörkret.