Ett munsår av astronomiska mått, en unge som skriker ”bort mamma!” när jag och inte pappan hämtar, en passiviserande tröttma värre än vinterns, en bil på (dyr såklart) lagning och en gigantisk elräkning – igen! – toppas naturligtvis bäst av en liten blodpropp i benet. Som medicineras medelst en spruta blodförtunnande om dan – som jag själv förväntas sticka in och tömma i benet – i minst ett halvår (och det är inte alls så lätt och smärtfritt när man sitter i köket själv som det var på akuten när sjuksköterskan stod bredvid).
Nog för att Japan och Libyen och en massa andra vidrigheter sätter saker och ting i perspektiv men just nu kan jag inte låta bli att tänka jädra liv till att vara sugigt.
Over and out.
Usch! Stackars fina systern! Jag tänker på dej.