Jag tror Doris var knappt ett år när första insinuationen kom: ”Snart är det väl dags för en till?”
Jaså? Det tycker du? Jag blev rätt ställd. Vad i hela friden hade den här mänskan med vår familjeplanering att göra?
Sen dess har frågan kommit många gånger i olika skepnader: ”Ni är ju inte så snabba med uppföljaren.” Eller ”Två år emellan är ju väldigt lagom”. Och så förstås ”Alla barn mår bra av syskon.”
Det här är ett fenomen som stör mej å det grövsta. Att inte fråga barnlösa par om eventuella reproduktionsplaner tillhör god sed – de kanske är mitt uppe i IVF:en för tusan – men folk som redan ynglat av sej får ta mej tusan stå till svars om de inte ordnar en gravidmage till inom ett par år. Det gör mej trött. Och lite stött. Låt oss vara i fred, liksom. Man vet aldrig vad som ligger bakom ett pars frivilliga eller ofrivilliga beslut att avvakta med en tvåa (eller trea eller fyra för den delen).
Det är såklart en annan femma med nära vänner. Men de här ytliga bekantingarna som spanar in ens semmeldegiga mage under tröjan i jakt på gravvotecken går BORT. I hundra kilometer. Tycker jag i alla fall.