Det finns nattningar som är mysiga. Sen finns det dom där det känns som att livslusten liksom rinner ur en minut för minut. I dag var en sån. Och i går. Rätt ofta på sista tiden faktiskt. Doris befinner sig i gränslandet mellan middagslursbehov och inte. Men på nåt sätt verkar det kvitta om hon sovit eller inte – när kvällen kommer är hon åtta gånger av tio arg ändå. Svårsövd. Sitt sämsta jag. I dag har hon dessutom a) fått ett tokbryt av dimensionen jag-har-aldrig-upplevt-värre på dagis för att hon var tvungen att ha vantar i de 8 minusgraderna på vägen hem i vagnen, b) bajsat ner pyjamasen och c) på pin kiv hällt ut ett glas mjölk på en svårtvättad matta. Den som just i dag säger åt mej att NJUTA av småbarnsåren eftersom tiden går så FORT åker på en propp.
Fast hon är rätt söt.
Hon är lite vildsint alltså. Och lite otålig. Vete tusan var hon har fått det otåliga ifrån alltså…
då säger jag inget;)
Som tur och väl är minns man (nästan) bara de mysiga stunderna från småbarnstiden när de är tonåringar.