Har lämnar barnen till deras pappa nu. Är som sagt slutkörd efter den här veckan och har därför helt sonika parkerat mig här i sängen för ”rekreation”. Långsamhetens lov gäller. Vila.
Tänker att jag ska passa på och berätta att jag hade det iallafall väldigt bra på jul och nyår!
Trots att inget blev som jag hade tänkt mig ska tilläggas. Skulle nämligen varit i fjällen men den här killen jag träffat under hösten – Monsieur som inte kan bestämma sig. Han är på, av, på och av igen. Jättehälsosamt och PRECIS vad jag behöver, inte sant?!
Not… Och jag veeeet…. Men du vet också hur det kan vara…man gillar någon. Beröring som stannar kvar. Och all den här längtan man går och släpar på… Suck!
Det ”generella läget” gällde tydligen även på fjällenresan. På, av – och sen ringde han plötsligt och frågade om vi inte skulle fira iallafall. Typ 4 dagar innan jul. Trots att jag redan bokat av allt. ”Jag har bokat på allt igen” se ru’ sa han busigt över telefon.
Gillar ju honom skarpt och kom på mig själv att bete mig lite som Sigge (hunden) – du vet, tassades omkring i köket viftandes på svansen i någon slags ensam segerdans (som jag för övrigt hade dött om någon såg typ)…
Tills han plötsligt la till: ”Ja menar, vad ska jag göra, jag kan ju inte sitta själv på julafton?! ” Ehh… Vad fan är jag då,någon slags sällskapkudde att luta sig mot när det passar honom?!
Det var då jag bestämde mig för att åka till släkten i Motala istället.Hade noll förväntningar – och det är en himla bra grundförutsättning ska jag säga dig. Det blev toppen!
Vila, gemenskap, totalt kravlöst och jädrigt god mat! Så trots att jag inte hade barnen, inte fick sitta framför någon brasa i fjällen insvept i mina inköpa typiska ”fjällenkoftor” så blev det bra.
