Ecochicas

Tankar och reflektioner under skolavslutningen i tisdags gick ungefär såhär:

”Min första skolavsluting för mitt egna barn. Och solen som skiner… Och juni som är så otroligt vackert….”

Jahapp, redan där hade vi  småvattniga ögon…

”Tänk att det är i min gamla skola. Som ser exakt likadan fortfarande…. Ohhh…. Herregud, vad tog åren vägen?! Jag minns det liksom så väl… ”Sommarlovsfjärilarna” i magen….”

Och där kom första tåren under mina solglasögon och då hardet inte setts till en enda unge än på skolgården. Jag sväljer förbrilt och blir plötsligt väldigt intresserad av mobilen…

”Men där kommer dom ju! Med små papperskansar på huvudet… Alltså jag dööör! 6 åringarna går in först.  Så små. Så stora. Så finklädda. Så mycket förväntan och pirr i ögonen…. Så blyga. Nämen är det inte min lilla kille kommer alla, allra först  – jo men visst! Gosingen!

Hallllååå, här är mamma!! Ser att han tittar efter mig-  den bruna lilla blicken scannar av publikhavet…  Jag börja vinka – trots att Rufus har sagt att”du får inte vinka och hålla på” –  precis som alla andra föräldrar också gör.

Så kommer Sol Vind och Vatten…. Deras små späda röster, solen, flaggorna…

Jahapp – hur ska vi lösa det här nu då?! Gråter helt orimligt mycket… Vad är det här? Jag blir bara SÅ rörd. Mitt barn. Skolavslutning.. Det är så fint, så fint!! Är lite tagen över min egna starka reaktion får jag erkänna… Tvingas snora lite på jackan och hoppas intensivt på att ingen ser..

Börjar tro att min reaktion inte är helt normal… Men jag tittar sedan försiktigt mig omkringoch aldrig har man väl sätt så mycket solglasögon eller hört så mycket snörvel?!

Rufus ser inte lika imponerad ut… Vet ju att det här inte är hans grej. 

Men han genomför det och när sedan alla rödnästa föräldrar träffas i klassrummet så är han glad som en lärka.

Vi åker och köper glass och en Lego robot för att fira.

Både jag och Rufus kände oss sommarlovshärliga tror jag… Förutom att vi inte var lov då… Men känslan är grym!!