Många tycker säkert att jag överdriver nu – men faktum är att en hund verkligen blir en familjemedlem.
Jag har förlorat 3 st hundar (alla underbara boxrar – finaste rasen i världen om du frågar mig) – och lika hemskt varje gång.
Jag törs inte ens tänka på den dagen då Sigge inte är med oss. Är mest oroligt för hur Levente skulle kunna hantera det. Sigge är ju hans allt – de umgås 24/7 ovh har gjort så i 8 år nu.
Man skulle väl kunna säga att Sigges husse har en aningen skev uppfattning om vad som är brukligt för hundar. Han blir typ förnärmad om Sigge inte får följa med någonstans. Nu är Sigge kanske inte alltid, som vi har en underbar bild på som jag inte hittar just nu, med i varenda möte sådär men de är väldigt, väldigt tajta.
Jag skulle inte ens drömma om att sära på de där två. Och jag skulle inte fixa en hund med 3 barn själv – jag fattar inte hur han får i hop det!
Men i veckan var jag på middag hemma hos Levente och barnen. Och då passade jag på att hångla lite.
Med Sigge alltså! Så gossigt!! Man kanske skulle ansöka om delad vårdnad någon dag i veckan sådär?
