I New York så ringde telefonen envist mitt i natten. Inte så konstigt – folk visste ju inte att jag befann mig på andra sidan jordklotet.
Kanske var det någon hurtig försäljare från DN som envist skulle övertyga mig om att byta morgon tidning?
Äh… Pallar inte svara tänkte jag. Stängde av volymen men huvudet fortfarande kvar på kudden och ena armen utsträckt fumlandes på telefonen.
Så ringde det igen. Burrande litet ettrigt ljud. Det var ju f** vad det där lilla ljudet kan låta högt helt plötsligt hann jag tänka…?
Det ringer tre gånger innan jag irriterat tar upp luren.
Först då så såg jag att det var Gina som ringde. Och jag vet att Gina aldrig skulle ringa mig mitt i natten om det inte var allvarligt och det inte var något med barnen.
”Hej! Jag sjukhus. Albas arm… Ehh… borta!” försöker hon förklara på en raspig telefonlinje över Atlanten.
I en bäddsoffa i NY så är det en som genast vaknade kan jag säga…
Ok, arm borta?! Vaddå ”arm borta”, vad är det som hänt?
Jag väcker en sömndrucken och drinkdrucken ex-sambo för översättning och blir …….så lättad (!) när jag hör att Alba ”bara” brutit armbågen!
Men sekunderna innan – guuud vad man hinner tänka…. fy! Jag hade hunnit måla upp minst 10 olika helt crazy skräckscenarion.
Alba hade såklart ont, jätteont, efter sin knuff från vild liten annan 3 åring på förskolan men var i trygga händer med Gina och min mamma kom sedan också. Så även jag kände mig trygg med den vetskapen.
Men som mamma vill man ju såklart vara där och bara finnas till. Lilla skruttan!
Nu är hon gipsad i vinkel – hela armen.
Men hon är glad, pigg och tapper tycker jag!
Och i morgon ska vi gå på koll hos doktorn och röntga igen. Då är det jag som åker och håller henne i handen – den här gången tänker jag inte sitta med panik i hjärtat tusentals mil bort..