Ecochicas

Vid 43års ålder så kan jag tryggt känna att jag är så glad, stolt och tacksam över de riktiga vänner jag har.
De har rensats ut under årens lopp – en del aktivt av mig, några har säkert valt bort mig och andra har liksom bara fallit bort – vänskap är som vilken relation som helst. Ta den aldrig för given, vårda den ochlägg tid och kärlek på den som ger energi.

Det är häftigt hur ens vänskapskrets byggs upp. Man samlar på sig vänner lite varstans är min erfarenhet. En del har varit med jämt och andra inte riktigt så länge.
Barnen, flytt, jobb, aktiviteter styr en del men mest ens egna inställning tror jag.

Många av mina vänner är mycket yngre och jag har väldigt få nära vänner som varit med superlänge. Jag lägger ingen värdering i det – är bara så glad över att ha min hyfsat lilla med jädrigt stabilia crowd”.
Riktigt bra tjejer är det. Högsta kvalitutta skulle jag vilja påstå!

Under många år kände jag mig utanför och att jag inte passade in – det hade nog mycket med min egna rätt kassa självkänsla att göra misstänker jag.

Och så tror jag att jag försökte för hårt, hade för höga förväntningar och blev konstant besviken.

Så är det inte idag – och det är bara så skönt att jag kommit dit.

Idag vet jag att jag är en riktigt bra vän – är lojal, snäll, generös och trofast. Ja, faktiskt, jag törs säga det.

Också kan jag säga i från bättre och uttrycka mina känslor bättre och det är ju en väsentlig fördel att jag vågar säga till när saker känns knas. Vet inte vad jag trodde tidigare, att folk skulle kunna läsa mina tankar och därmed förstå när jag inte tyckte att saker och ting är ok?!
Tro mig – det är bra mycket snabbare att tala ur skägget (även om det är läskigt) än att vänta in någon slags tankeläsaren som aldrig kommer…

Dessutom så… Vad ska jag säga… man skiter lite mer i grejer numera, eller hur? Lägger ingen vikt på grejer som man ändå inte har all info eller fakta över utan bara ens egna hjärnspöken som tillåts härja fritt ….. Äh, jag pallar bara inte lägga någon tid på sånt längre!

Jag har en väninna som jag egentligen verkligen gillar. Glad, kul och varm. Men uppenbarligen så står jag inte speciellt högt i kurs hos henne. Hon bokar nämligen alltid av mig i sista sekund. Jämt. Alltså jämt. Jag tror att det faktiskt har hänt kanske 8-10 gånger på raken.
Då har man två val – bli ledsen, stött och tycka vilken jävla dålig kompis.

Eller så kan man välja att acceptera läget. Jag väljer att inte lägga någon nämnvärd vikt vid det eftersom man ändå inte vet bakgrunden till det hela.Och så jobbar jag med mig själv att inte döma så hårt…. Stundtals svårt, jag erkänner. Men det blir mest jobbigt för en själv att gå och tänka ont om folk.
Men jag ger heller absolut igen energi till att odla denna vänskap. Zero Zip Nada.
Hade du frågat mig för 20 år sedan så hade jag däremot vänt ut och in på mig för att få personen i fråga att gilla mig – det gör jag inte längre.

”Your loss” tänker jag när jag sedan istället ringer och tankar lite energi hos min lilla vänskapsklan som finns där i vått och torrt. Allt känns enkelt, opretentiöst och äkta på något sätt. Precis som de ska vara!

Några av dem träffade jag i helgen.

Ljuvligt!