Franka är verkligen en liten ”tom boy”… Leker gärna med bilar och verktyg.
Jag var precis så när jag var liten. ”Killig” liksom.
Alba däremot- hon går bara omkring i halsband, klackar och har slokhatt typ…
Jag som drömmer om att få träna mina barn i fotboll gav upp på Alba tidigt.
Och det ser ju i ärlighetensnamn inte speciellt lovande ut för Rufus på just den fronten…
Gulle plutten – alla andra killar i hans lilla lag VILL verkligen ha bollen.
Rufus vill ha en sak: hans kompis Erik.
Han vill bara vara på plan när Erik är på plan. Ska Erik vara avbytare då går plötsligt Rufus av också – helt oannonserat så att säga.
Och är han inne på plan så springer han inte efter bollen utan efter Erik.
Sällan har hans ADHD varit så tydlig kan jag säga.
Det måste vara koas i hans lilla huvud med alla som springer upp och ner till tonerna av föräldrar som hejar och gastar olika kommandon tänker jag.
Och mitt mammahjärta brister varje gång jag ser att han springer efter den trygghet han vet i ett sånt läge – Erik.
Lilla älskade vännen… Det gör ju såklart inget att han inte är en fotbolls stjärna.
Återigen är det Rufus som lär mig något.
Jag som själv är hyfsat bra i ämnet sport har plötsligt en liten kille som är sämst i laget. Jag inser, vid lite närmare eftertanke, att det är mycket nyttigt för mig att titta på den här sidan av mig själv närmare.
1-0 till Rufus!!
