Ecochicas

Mannen glömde att packa ner Rufus medicin…. Asså, jag blir vansinnig!

Det är ju absolut inte farligt eller så att ”plocka ur” medicinen ett tag – men HERREJÖSSES så jobbigt…

Man glömmer så lätt och blir van men under de senaste 2 dagarna så har vi fått tampats med den gamla Rufus igen…

Hur har vi orkat med detta i 5 1/2 år frågar jag mig?!

Det blir genast skriktigt här hemma, jag och mannen blir trötta, uppgivna och irriterade, allt kretsar kring Rufus och man får inte en lugn stund.

Han blir extremt hyper – far omkring som en liten tok – drar ner filtar, placerar om möbler, hoppar i soffor , sängar…. Drar ut allt ur lådor ( dukar, kastruller … You name it!) – plötsligt så har man ett tältläger mitt i vardagsrummet. Han svär, blir oschysst mot tjejerna, slår oss föräldrar och far omkring efter socker som en knarkaren. Han stod bakom en gardin i morse och sög i sig glasyrtuben….

I morse började han även att dra ut grejer ur kylen – först kom en gurka farandes genom luften och landade mitt i sängen där jag låg och sov. Och det kan man ju stå ut med – men sedan kom vitkålshuvdet… Det väger bly! Inte så skönt att få på sig….men vad är väl lite grönsaker i sängen när man redan har hundhår och smulor liksom?!

I går tog kan plötsligt diskmedlet och gjorde ett spontant dubbelbad i vinkylaren – vilket slutade med att hela han badade till slut… Han är lycklig som aldrig förr och jag och mannen tar ett glas vi trots att klockan bara är 12 – solen skiner och vi har ju folk över på lunch…

Man blir h.e.l.t j.ä.v.l.a slut kan jag säga!
På den positiva sidan så äter han som en hel karl (och lite till!) och somnade kl 18 i går…

Det är viktigt att man hela tiden upprepar mantrar – ”avsky inte barnet, avsky diagnosen”.

Jag skulle aldrig i hela mitt liv avsky Rufus, han är min gose prins, men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag avskyr Adhd.

Och så ska någon medicin aldrig mer glömmas…