Såg ni det här?
Den låg fortfarande kvar i köket efter påsken och jag blir så ledsen på insidan om att läsa om den här killen.
39 år – det är ju helt galet!
Min snygga, orädda, sportiga och supersociala pappa gick bort ung i Alzheimer och det är ju ingen hemlighet att det är ärftligt…. Det är min absolut största fasa att drabbas av det här!
Med facit i hand så vet och förstår jag varför det kallas ”den anhörigas sjukdom” – den drabbar de övriga i familjen så mycket och jag vill aldrig utsätta min egna familj för detta.
Det ville inte pappa heller – utan sa alltid ”Äh, hellre tar jag livet av mig!”.
Det är ju bara det att man fixar inte det heller (att ta livet av sig) när man dras in i denna förnedrande och vidriga sjukdom som gör att man blir helmärklig och inte kan ta hand om sig själv.
Snälla, snälla gud, om du nu finns, låt mig få slippa uppleva detta! Så brukar jag ofta tänka.
Och efter ett tag så glömmer jag bort och gasar vidare – och lever mitt liv så fullt ut jag bara kan! Mer än så kan man inte göra, eller hur?
