Jag som hade planerat så fint med påskpyssel utomhus i solen!
Här skulle minsann den kreativa ådran få sig en omgången och barnen skulle tycka att det var sååå mysigt – och för att inte tala om vilken pysslig och förtjusande moder de skulle tycka att jag var!
Nu blev det ju inte riktigt så kan man säga.
Rufus ville inte alls pyssla men efter lite hot om att Påskharen eventuellt inte skulle titta förbi vårt hus så ritade han plikttroget en klutt på canvas tavlan. Helt i svart. Jahapp. Här var det påsk och färgglatt minsann…. Not.
Tjejerna bara kladdade överallt och bråkade om penslarna, fick fläckar på kläder och gjorde om möjligt ännu mer deprimerande små konstverk.
Mannen strök, med tillhörande sammanbitna käkar, runt som en halvstressad katt runt pysselbordet och kastade med jämna mellanrum ut den ena intelligenta frågan efter den andra: ”Alltså vad kostar ett sånt här besök på Panduro egentligen?” ”Måste man verkligen påsk-jävla-pyssla varje år?”….
Utan att överdriva så kan jag säga direkt att någon kreativ stämning inte rådde och den här ”pyssel-harmonin” som jag hade sett framför mig var som bortflugen….
Till slut så satte sig mannen ner själv och pysslade och mumlande något om att ”har man betalat 200 spänn för en sådan här lite box så ska man fanimej pyssla enligt instuktionerna”.
Rufus ville såklart göra på sitt sätt – men kan ni tänka er, till slut så hade vi faktiskt ett par små kycklingar. Och så ett par deppiga tavlor då!
Glaaaaad påsk!
