Ecochicas

Jag antar att det finns massvis med folk därute som har åsikter ang det här med medicin mot Adhd. Precis som jag hade.

Är det inte droger man stoppar i dem så de blir alldeles apatiska? tror många. Precis som jag trodde.

Ingen adhd medicin är för att ”lugna ner” den berörde – all medicin sätter tvärt om fart på hjärnan så den KAN koncentrerar sig.

Jag tror ingen som inte har ett barn med denna funktionsnedsättning kan förstå hur stundtals SJUKT krävande det är. Och hur mycket det påverkar en familj i övrigt.

Flera gånger i veckan så tar det över 21/2 timme att lägga min lilla alerta prins.

Jag har aldrig reflekterat över det här så där jättemycket tidigare eftersom Rufus är vårt första barn och ja’ då vet man liksom inget annat. Och kanske är väl det tur att jag inte har tänkt så mycket på det tidigare?

Men nu gör jag det. Läggningarna är fortfarande ett marathon men det är lugnare nu – det skriks inte så mycket längre. Inga super utbrott, inga slag….jag är förundrad. Och vet ni vad som är så markant?

Jag är så in i benmärgen trött. I kroppen. I själen. Det är som jag inte känt efter på länge och stått där stark – och nu när det är lite lugnare så har jag bara blivit så nedrans trött.
Fast jag mår bra alltså – bara trött på att vara så förbannat stark!

Hur tänkte vi då runt medicineringen av Ruffis? Han är ju bara 5 1/2 år gammal.

Jo, vi tänker att det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara så speedad jämt. Ni vet barn som sitter ner och är jättekissinödiga? Det sitter och nästan hoppar på stolen och varenda kroppsdel ”viftar”. Så är Rufus jämt.

När man inte kan koncentrera sig så kan man inte ta in information eller instruktioner i alla lägen, man har inget tålamod – konsekvensen blir därför att ofta så är man rätt kass på en massa grejer då man inte klarar av att öva eller träna – och att aldrig klara av något….. Ni förstår ju själva vad det gör med självkänslan?!

Och så all skit man får ta….som barn vilket är hjärtskärande. Och som förälder! Barn med Adhd har nämligen tex kort arbetstimme – säger man till Rufus att vi ska klä på oss så kommer han på 10 andra grejer innan han kommer till garderoben.

Försök att förklara för hetsiga fotbollspappor att ens barn inte passar bollen i laget- inte för han inte kan, utan för att han eller hon har glömt bort det.

I lågstadiet lär du dig läsa och skriva – kommer du efter där så blir det bra mycket tuffare senare i livet. Är du med mig när jag säger att vi därför är tacksamma att vi har fått diagnosen NU och inte när han är 14 år och skolgången redan kanske är paj?

Så mer självkänsla och ökad koncentration ligger till grund för vårt beslut att börja med medicin.

Finns det inga baksidor? Såklart. Massvis.
Att läsa biverkningslistan är hemskt rent ut sagt – och Rufus har efter 10 dagar på Elvanse, som medicinen heter, inte gått obehindrat förbi.

Han har tappat väldigt mycket aptit (det är den nya fighten numera!) och har ofta ont i magen och svårt att sova.

Ofta får man träffa nya sidor hos ens barn när de börjar medicineras – och det har kommit fram en synnerligen omtänksam, ängslig och känslig liten pojk bakom all hyperaktivitet.

Han är fortfarande samma Rufus fast han står still när man pratar honom. Han drar inte längre 10 var runt vardagsrumsbordet medan man försöker hålla en konversation med honom. Han kan sitta med under en middag – och hänga med i konversationer. Det måste vara skönt för honom tänker jag!

Han har väl aldrig kunnat stanna upp för att känna efter tidigare och nu känns allt så jättemycket!

Vi ska träffa läkarna i nästa vecka igen. Måste ju få honom att äta!

Så. Sammanfattningsvis: En bra men omtumlande start där vi alla håller på att vänja oss vid det nya.