En gång för säkert 10 år sedan så föreslog bästis-Marie att vi skulle åka en liten tur på längden runt Gärdet i Stockholm.
Jag har banne mig men sedan denna lilla åktur – det var nämligen så onormalt, sjukt jobbigt för mig!
Det kändes som jag skulle trilla av pinn efter 2 km typ…. Mest trillade jag dock omkull och var genomblöt av svett.
Något vidare flås hade jag nog inte på den tiden, men det kanske hade med att göra att jag inte gjorde så mycket mer än att jobba, festa och röka Marlborough Light på den tiden?!
Så. Efter det varvet runt Gärdet …Ja, då la jag helt sonika ner projekt långfärdsåkning i mitt liv.
Det var så tydligt tyckte jag då att detta uppenbarligen inte var en sport för mig.
Men så har det ju blivit så poppis det här med att åka lagg på längden – alla åker tjej-Vasan och var och varann väninna tycks åka på läger för att ” fila på tekniken” vad gäller långfärdsåkning.
Min kollega Kattis klämde 9 mil i Vasaloppet förra året och i år åkte hon till Italien för att medverka i ett lopp som i mina novis ögon i ämnet, rena rama ”hål-i-huvudet-tävlingen” – typ 10 min uppförs eller något sådant och inte en endaste goodiebag i sikte när man kommer i mål utan bara ”äran”.
Men jag får ju erkänna att jag blivit lite taggad av allt snack om långfärdsåkning. Och så är jag ju genuint kär i Charlotte Kalla sedan hon tog den där backen i Tour de Ski för ett par år sedan. Eller nu i VM…. My godness!!
Men eftersom mamma testade slalom så tyckte jag att det inte var mer än rätt att jag snörande på mig pjäxorna och gjorde ett försök i spåret!
Bambi på hal is… Hallå!!!
Men jag hade verkligen ultimata förutsättningar – bra skidor, sköna pjäxor, stålande sol, -1 grad, vindstilla och ensam i fina spår. Dessutom med bra musik i öronen!
Alltså, det var riktigt kul – även om jag fladdrade värre än Malin Ewerlöfs tävlings shorts back in the days…..
I morse tog jag 5 km på 33 min! Bra för en nybörjare tycker jag som aldrig någonsin ens har funderat (men säkert borde) på det här med att ”fila på tekniken” ….
