”-Nu kommer det….nu kommer det…..satt jag och tänkte vid lunchtid i går.
Och mycket riktigt.
”…. Och allt det här landar i att vi anser att Rufus uppfyller kraven för en ADHD diagnos. Och vi tycker även att vi ser drag av någon form av autism som tex Aspberger – men den vill vi vänta lite med att sätta en ettikett på”
Tystnad.
Det blir liksom lite kvavt i rummet. I mitt huvud är det dock en hel orkester av tankar och känslor som far runt.
En del känslor är fullt förståeliga – säkert naturliga. Andra är bara dumma, bittra och vid närmare eftertanke, lite skämmiga…
”Det får inte sant -FAAAAN! (Panik/rädsla), ”Hur ska det här gå, hur ska jag orka?!” (Oro) ”Stackars, stackars lilla älskade Rufus” (sorg/brustet mammahjärta) ”Stackars mig, stackars Franka och Alba- stackars oss!” (Självömkan) ”Kan det ha blivit något fel och man kanske kan göra om alla tester?! (Envishet/ aldrig ge upp-Charlotta )”Oh nej… Alla gånger jag tjatat, stressat på och sagt dumma saker… (Dåligt samvete!) ”Har jag fött ut ett barn det är fel på?! (Dumhet)
”Jävla pissförlossning! Ja sa ju att det var helt jädra fruktansvärt, borde vi gjort kejsarsnitt som barnmorska nummer två förespråkade? (Skuld)
”Kommer Rufus att få kompisar eller, ve och fasa, hamna utanför?” (Mer oro)
”Ta er i häcken alla ni som säger att ni har jobbiga barn – ni fattar inte ett skit vad det här innebär! (Ilska/ett sting av bitterhet?) ”Told you…” (Sarkasm)
Läget är förvirrat men dom är bra, psykologerna.
Levente säger inte ett ord.
Jag vill mest springa hem till Rufus det snabbaste jag kan och krama honom länge…
Nu börjar en ny resa för oss. Tror ni man kan köpa lite tålamod och kämpa glöd någonstans? Om ja, släng gärna med lite av omgivningens förståelse.
Jag försöker intala mig att det bara kan bli bättre. Det går sådär.
När vi efter 1 timme reser oss och går så kan jag inte låta bli att fråga: ”Du, finns det något i dig som är det minsta osäker på en Adhd diagnos?”
”- Nej. Han är ett klockrent fall – jag är helt säker”, får jag till svar samtidigt som hon med stadig och lugn blick tittar mig rakt i ögonen.
Tufft.
Han är samma Rufus ändå! Nu har ni bara lite mer att jobba med och det kommer ni ju att få hjälp med. Kram till er alla! /Linda
Jag har inga erfarenheter som alla kloka kvinnor här ovan, vill bara säga att jag tycker ni verkar vara helt underbara hela familjen. Tids nog kommer detta bli bra, för er alla 5. Ta hand om er!
Hej Charlotta!
Vi har varit genom detta som ni går igenom med båda våra döttrar. Styrkekramar! Glöm inte bort vuxentid för dig å Levente. För att ni ska orka måste ni ha andningshål. Barnflicka är kanon, det har vi också. Biobesök, långpromenad med hunden eller dejtkväll rekommenderas.
Skickar några styrke kramar till er alla.
Har precis fått tid till barnläkare efter rådgivning av vår bvc sköterska, sonen ska börja förskoleklass efter sommaren och som det är nu så har han ingen ro alls att vara stilla och har väldigt svårt för att ta ett Nej.
Har bara läst lite då och då vad du skrivit, men vad jag förstår så var det förskolan som uppmanade er att söka läkare. Eller har jag fel?
För vår del så verkar förskolläraren som är ansvarig för Hampus vifta bort problemen att han har svårt att vara stilla, är med när han känner för det. Är montessori så barnen får jobba med vad de känner för när de vill, alltså uppstår Nej situationer inte så ofta.
Vi har haft långa perioder på förskolan då personalen fick klä på honom ytterkläderna till hämtning, för hämtningarna var alltid en riktigt hemsk situation varje dag. Han har även rymt från både nuvarande förskola och sin gamla förskola. Men ändå så tycker hans ansvariga pedagog att han är duktig och det finns inga problem.
Skulle gärna önska att det var så men jag känner att det måste kollas upp. Hemma har vi det jätte kämpigt ofta med hans utbrott. Drar mig från att åka iväg med honom, veckohandling på Ica kan bli ett riktigt svettigt träningspass…..
Undrar så vad de gör på dessa utredningar. Ska gå tillbaka och kika i din blogg om jag kan hitta mer du skrivit om utredningen.
Kämpa på nu!
Till Eva. Jag vet att du bara menar väl men det är så STOR skillnad på att jobba med barn som har denna typ av svårigheter och att få besked på det man såklart någonstans har vetat, men inte velat fördjupa sig i. En diagnos blir ändå så otroligt definitiv. Nu har jag inget barn med en diagnos utan jag är en mamma med en diagnos. Jag har alltid sagt att det inte skulle spela mig nån roll om mitt barn också hade samma funktionshinder som mig dvs adhd, men handen på hjärtat så känner jag nu att det skulle visst spela roll. Åh, man önskar önskar önskar så att sitt lilla barn aldrig ska få känna sig utanför, annorlunda och orolig på grund av en ”stämpel” och just vad den stämpeln kan göra.
Till Charlotta. Du behöver bara få tid på dig att smälta det här. Jag har fått uppleva jobbiga saker för jag har adhd men å andra sidan blir jag omtyckt överallt-just på grund av min adhd. Den har gjort mig så ödmjuk och jag skulle verkligen inte önska något annat. Min känsla säger att du är den perfekta mamma för din fina Rufus.
Stor kram från mig!
Hej Charlotta!
Jag har några få gånger kommenterat på din fina blogg. Dock aldrig vad gäller Rufus. För mig är din blogg fredagsmys på många sätt. Du skriver så smart och trevligt, jag tycker du verkar ha hur mycket energi som helst! Idag skriver jag till dig som Rufus mamma. Jag är säker på att du någonstans har anat detta Charlotta! Efter att ha jobbat mer än 30 år med barn som har just denna problematik förstod jag tidigt. Jag är en del i arbetet med att ställa diagnosen. Det du beskrivit så många gånger under åren är klockrena exempel på just ADHD med autistiska el. Asperger drag. Hans utbrott där du hade svårt att nå honom tex. att han aldrig gav sig, mer tydligt än ”vanligt”. Förskolans oro, andra föräldrars reaktioner osv.
Nu gäller det att ni hittar ett bra sätt att förhålla er till detta. Levente måste få sin tid, men inte för lång tid. Ni vet ju alla fina, goa, mysiga sidor som Rufus har. Bygg utifrån detta. Eliminera så mycket ”stress” ni kan kring honom. Ge honom lugn, tala inte med alltför långa meningar, se att han ”landar” innan ni talar vidare. Kräv att barnflickorna måste kunna god svenska. Bespara honom för mycket input! Risk finns att han bara blir förvirrad av alla intryck. Rufus verkar ju vara en smart kille så han kommer att finna sina egna vägar att kompensera för svårigheterna. Detta skriver jag utifrån värme och omtanke, jag tror att ni grejar detta Charlotta. Var öppna och jobba för en lugn tillvaro för honom, så lugn ni kan! Kram och lycka till!
Deppa inte ihop nu! Har själv ett barnbarn som är autist med allt vad det innebär. Han kan dock läsa hyggligt men har svårt för att räkna. Han har inga vänner och verkar inte sakna det heller. Är också gullig och empatisk, misstänksam, bestämd, egensinnig och alldeles förtjusande när andan faller på. Det som kan vara påfrestande är hans vredesutbrott som tar sig i uttryck med att han smäller i dörrar och bankar nävarna i bord. Han är fostrad med fast hand av båda sina föräldrar. Han klarar vissa förändringar men mår bra av att få information i förväg om vad som ska hända. Han rör sig hela sin vakna tid men kan sitta stilla i skolbänken när så krävs. Självfallet går han i specialklass, en utmärkt sådan (Lidingö). Asperger och autism är ju samma ”åkomma” men där ”aspergarna” brukar ha lättare för inlärning mm. Misströsta inte om er Rasmus det finns så mycket bra input att ge honom så att han mår bra och utvecklas rätt.
Deppa inte ihop nu! Har själv ett barnbarn som är autist med allt vad det innebär. Han kan dock läsa hyggligt men har svårt för att räkna. Han har inga vänner och verkar inte sakna det heller. Är också gullig och empatisk, misstänksam, bestämd, egensinnig och alldeles förtjusande när andan faller på. Det som kan vara påfrestande är hans vredesutbrott som tar sig i uttryck med att han smäller i dörrar och bankar nävarna i bord. Han är fostrad med fast hand av båda sina föräldrar. Han klarar vissa förändringar men mår bra av att få information i förväg om vad som ska hända. Han rör sig hela sin vakna tid men kan sitta stilla i skolbänken när så krävs. Självfallet går han i specialklass, en utmärkt sådan (Lidingö). Asperger och autism är ju samma ”åkomma” men där ”aspergarna” brukar ha lättare för inlärning mm. Misströsta inte om er Rasmus det finns så mycket bra input att ge honom så att han mår bra och utvecklas rätt.
Vet precis hur det känns just då och kommer aldrig glömma tankarna som flög runt. Glöm aldrig att han ju alltid varit den pojken han är och diagnosen är bara en del av han. Se styrkorna i adhd:n det har hjälpt mig.
Fina Rufus och fina du. Stor kram till er. Tillåt dig att sörj. Så många gånger jag önskat miger förståelse och tålamod från allt det som är utanför våra fyra väggar… Men tyvärr… Men så träffar man guldkorn som för oss tre fantastiska ”fröknar” i Isaks förskoleklass som gör allt de kan för han och han får vara just Isak med adhd och autismliknande tillstånd. Den snabba smarta killen med myror i brallan.
Vi valde att medicinera Isak då han mådde så dåligt av sin hyperaktivitet.
Det kommer gå bra för er. Vi finns här vid er sida, vi andra föräldrar som har barn med en bokstav eller två 😉 ha en fin lördag Charlotta! Camilla