Under mer än 15 år så var jobbet mitt allt!
Jag jobbade jämt, jämt, jämt -och älskade varenda minut av det!
Givetvis var detta pre-kids och det har varit (och är!) en ynnest att skutta i väg med glädje till sitt jobb varje dag, det är inte alla som har det så inser jag.
Jag minns att jag tyckte att det var irriterande att alla med småbarn skulle hämta och vabba och tyckte liksom att efter kl 17 när alla gick hem att: -”Wow, det är nu det börjar – det är nu man verkligen kan jobba!”
Jag är så tacksam för den här tiden – men också för att jag faktiskt, sent om sider, lyckades hitta fler intressen än att jobba. Och att därmed kunna relatera till fler människor än tex dem som jobbade utanför skivbranschen och inte alls levande som jag.
Men det här förstod jag först under mina år i London – att det fanns en värld utanför alltså.
Det var där och då jag började bli lite mätt nämligen och det började gnaga en längtan på insidan om något annat. Var det detta de kallade för den biologiska klockan mån tro började jag fråga mig själv?!
Men för några veckor sedan så jobbade jag över. Jag skulle träffa ett tjejgäng först vid 20 tiden och åkte inte hem emellan och blev således kvar på kontoret -det hade inte hänt på flera år insåg jag snabbt!
Och det var en märklig och ganska häftig känsla som inföll sig!
Jag kände mig ”ung och fri” (very hippie uttryck!) – och lite cool sådär!
Ha ha… Och sedan kände jag mig raskt en aning patetiskt…
Men det VAR lite kul faktiskt att vara kvar med det unga gardet på kontoret och snacka om saker som ” vet du att det är extra pris på nudlar i 3 pack på Ica just nu” …allt sånt var ju lite mer relevant då… Men tydligen även nu!